Dödsrunorna hopar sig på kultursidorna denna förbannade vår. Det gör mig så fruktansvärt sorgsen. Jag tänker på en framtid där den författargeneration av trettio- och fyrtiotalister som så starkt format vårt kulturliv inte längre kommer att finnas kvar, den som nu plockas isär och krymper. Människor, ofta gamla 68:or, ofta färgstarka och egensinniga, som präglat mig så mycket. Eftersom jag var ett av de där lillgamla barnen har de varit mina vänner och samtalspartners. Ofta har jag känt mig mer hemma hos dem än i min egen generation. Nu dör de. Ibland som en följd av den epidemi som härjar oss, ibland för att det helt enkelt är deras tur nu. Det kommer att bli en tommare, fattigare framtid utan dem, och tanken på den dyker ner över mig som en svart fågel av saknad medan jag läser Björner Torssons sista diktbok ”Vara sten i sin sko”.
LÄS MER:PO Enquist är död – det är sorgligt att tänka på
Björner Torsson föddes 1937, han var verksam som arkitekt vid sidan av poetvärvet och har också skrivit en hel del om arkitektur. Han debuterade med diktsamlingen ”Duvan i oljeregnet” 1964 på Cavefors förlag, därefter har merparten av hans poesi kommit ut på Bonniers. Varför denna sista bok nu utges på Nirstedt/Litteratur förtäljer inte historien, men en sorts bild för Torssons rastlösa rörlighet som poet blir förlagsbytet åtminstone inuti mitt huvud.
Torsson var ingen poet som slog igenom på bred front, men hans betydelse för svensk poesis inre och mindre exponerade omlopp var stort, inte minst bland yngre kollegor
Torsson var ingen poet som slog igenom på bred front, men hans betydelse för svensk poesis inre och mindre exponerade omlopp var stort, inte minst bland yngre kollegor. Jag tror att till exempel att han har lästs flitigt av poeter som Lars Mikael Raattamaa, Jenny Tunedal, Fredrik Nyberg och Ida Börjel. Han har också i bok efter bok visat prov på en förnyelsekraft, ett återuppfinnande av den egna stilarten, som är ovanlig. Torssons poesi har alltid sökt det otämjda och skavande – den ovälkomna stenen i skon.
Att närma sig ett levande språk innebär här att både låta språket vara besvärligt och själv göra sig besvärlig i det, så att det inte stelnar och blir lögnaktigt. Orden kommer med ”en evig oregerlighet”, och man måste låta dem vara ”förvildade, ostrama”. Eller som det står i denna sista bok: ”Det ologiska och motsägelsefulla, sönderfallet, skevheterna och fragmentet är min metod. Som livet är.”
"Vara sten i sin sko". Den titeln är förmodligen författarskapets bästa. Och det trots att Torsson genom hela sin diktning varit osedvanligt bra på titlar. ”I den benkvarn” (2005), ”Fråga hästen” (1986) eller ”Hüzun eller Den hopfällbara näsan” (2012). Men mer än någon av de andra tycks den här verkligen sammanfatta vidden och brokigheten i Torssons poesi, liksom koka ner och namnge dess speciella sätt att arbeta med, och förändra, det lyriska språket.
Detta är en dikt som aldrig stillnar, aldrig blir bekväm, alltid påtar, pillar, nöter och rannsakar – som om varje mening hos Torsson vill ställa frågan på nytt om vad en dikt kan vara. Det gör den ofta bökig att vara i – ja, som när man försöker gå genom ett snårigt landskap med någonting irriterande under fotsulan. Men också gläntorna mellan snåren finns hos Torsson, änglavingar som flaxar till, vårgudar, eftersom skrivandet också alltid ”gnuggar fram en gud, som eld friteras ur en pinne”, som Torsson skriver ”I den benkvarn”.
Gläntor och snår, sönderfall och gudomlighet. Mellan sådana poler kan Torssons dikter sprätta runt genom ordens, tankarnas och fenomenens landskap som en Robert Walser på högvarv under en av sina skogspromenader. Lika originell, och mänsklig, kan Torssons poesi vara som det jag som talar i den schweiziske modernistens mest pillemariskt hyperlucida mikroskrifter. En sorts barnslig hänförelse inför det verkliga förenar dem, en trängande nödvändighet att, som det står i ”Vara sten i sin sko”, bli ”omogen, inför den våldsamma världen”.
LÄS MER:Recension: "Ensamtal" – Ann Jäderlund
LÄS MER:Paul Celans brev är ett dramatiskt rop på hjälp
Torssons dikter har alltid samtalat med annan litteratur, och det gör de även i den nya boken. Här finns dialoger med Ingeborg Bachmann, Platon, Wittgenstein och Bibeln, hälsningar och medtänkanden som rör sig självklart genom språkvirvlarna. Ord som tillkortakommande, krokben, knåda, olydnad, sväva blir signaler i ett sinnesuniversum där levandet vibrerar i det språk med vilket man måste ”vrida om näsan på verkligheten”.
Konturerna av en sjukdomserfarenhet går att ana: kvinnor på onkologen, ett ”morfinhus” att träda in i.
På klassiskt Torssonmanér rymmer boken också flera genregrepp och stilar, bland annat finns en insprängd roman som leker med pseudonymer, roller och citat ur påhittade verk – med att göra ”en uppdiktad värld plausibel”. Men i de dikter som utgör bokens första hälft, och som också är dess starkaste, finns en annan närvaro, mindre lekande, men inte mindre oavbrutet undersökande. Konturerna av en sjukdomserfarenhet går att ana: kvinnor på onkologen, ett ”morfinhus” att träda in i. Liksom en stor och varm kärlek, som håller någon kvar i livet trots att döden kallar.
Den kärleken lyser i stunder starkare än ensamheten vi till sist alltid är hänvisade åt, även om den inte kan utplåna den. Hos Torsson är det detta motsägelsfulla liv, både i kontakt med världen och medmänniskorna och i sprickan mellan oss, liksom mellan värld och språk, vi har att leva. För ”[m]in bild av världen / skiljer sig från världen / Som / yxan skiljer mig från trädet”. På sitt rörliga, liksom fjärilsfladdrande, vis blir så ”Vara sten i sin sko” en lika oblidkelig som djupt trösterik bok.
