Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Recension: ”Tidvatten, solskörd” och ”Eva ur spillrorna” – Ananda Devi

Med Ananda Devi har vi berikats med ett ytterst väsentligt författarskap skriver författaren Ragnar Strömberg som läser hjärtskärande poesi fylld av solkiga detaljer om våld och underkastelse.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Poesi/roman

Ananda Devi

Tidvatten, solskörd

Översättning och efterord: Maja Thrane & Jonas Ellerström

Ellerströms

Eva ur spillrorna

Översättning: Maja Thrane

Tranan

LÄS MER: Recension: ”Resa över avgrunden” av Birgitta Lindqvist

Inrikesminister Dambergs röst ur radion om hårdare tag mot gängkriminaliteten i de ghetton som numera går under beteckningen utsatta områden, är mitt soundtrack när jag läser de sista sidorna i Ananda Devis roman ”Eva ur spillrorna”, som utspelas i just en sådan värld av betong, våld och hopplöshet.

För de fyra tonåriga berättarrösterna som frambesvärjer romanens scenrum Troumaron, en utfattig förort till Mauritius huvudstad Port Louis, är utgångsvillkoret att efter en barndom som aldrig blev av, är framtiden förbi.

Eva säljer sin kropp

Några stenkast och likväl ljusår från turistbroschyrernas paradisiska stränder, med den nedlagda textilfabriken där kvinnorna arbetade och betongkasernerna där de misshandlas av sina akterseglade, förbittrade män som fond, växer de upp.

LÄS MER: Recension: ”Jägarna i Armentières” av Steve Sem-Sandberg

Först ut är Eva, om säljer sin kropp och som med några stingande diktrader ur det förnämligt översatta urvalet ”Tidvatten, solskörd”, hellre är en ”häxa brännmärkt av ord/ evigt fördömd” än lever ”i leda och ”bedrar sig själv/ som en annan Narkissos”.

Eva är skör, men hård och skoningslös mot sig själv, och skulle mycket väl ha kunnat skriva dessa rader ur ”När natten talar till mig” (2011), den första av de diktsamlingar som ingår i Tidvatten, solskörd :

Allt som återstår i ditt minne av mig

är mina lår, min obeständiga kropp

för alltid kvinna inget annat

än ett ord för oanständighet

Näst i tur är Sadiq, poeten in spe som är Evas tillbedjare och hennes räddare av sorglig skepnad, kluven mellan identifikationen med Rimbaud och gänget som pinkar in sitt förfallna revir med våld.

LÄS MER: Recension: ”Bill Nilssons sista vita skjorta” av Björn Ranelid

I krig mot allt och alla

Clélio är gängets fruktade capo, i krig mot allt och alla. Han har haft alla tänkbara yrken och det enda som återstår är att bli mördare. Sadiq säger att när Clélio sjunger får han skrot att rysa och stål att mjukna.

Clélio är den minst helgjutet gestaltade i kvartetten, till och med en aning schabloniserad, men mot slutet när hans betydelse för historien kommer i dagen, blir hans öde det kanske mest hjärtskärande av dem alla.

Så finns sist och slutligen den ambitiösa Savita, som älskar Eva och vars familj lyckats klättra upp ett par pinnhål över Eva och hennes föräldrar på den rangliga samhällsstegen.

LÄS MER: Recension: ”Från Platon till demokratins kris” av Sven-Eric Liedman

Det som gör Devis åtstramade prosa så drabbande är dels att det inte finns någon klagan, dels de branta stilbrytningarna, där hon in i minsta solkig detalj beskriver våld och underkastelse, för att i nästa ögonblick leverera högspänt poetiska reflektioner.

Aldrig helt nattsvart

Ändå är Eva ur spillrorna inte nattsvart.

Savitas passionerade kärlek till Eva och Sadiqs dito till poesin är utvägar, flyktvägar, om än inte åtkomliga i den fysiska världen, så i tanken, en dimension där möjligheterna skimrar.

LÄS MER: Recension: ”Peter. Tid” av Dmitri Plax

Hos Ananda Devi är varje människa en ö och där behärskad vrede och vämjelse väger lika, som i dessa kristalliklara, enkla diktrader:

En gång fanns många gudar

som välsignade åkrarna

och skörden

och skyddade mot sjukdom

en dag kom den enda guden

och hackorna blev knivar

Med dessa båda volymer, ömsint och sorgfälligt översatta till sträv och avskalad svenska, har vi berikats med ett ytterst väsentligt författarskap.

LÄS MER: Recension: ”Tänk om – en studie i oro” av Roland Paulsen