Jacques Mwepus sommarprat är en fascinerande historia från några av mänsklighetens mest extrema platser: ett land mitt i ett postkolonialt sammanbrott och en högsäkerhetsanstalt där vi låst in Sveriges farligaste män.
Det är som en bergochdalbana av hierarkier och maktkamper. Under det belgiska styret var det fint att som kongoles tala franska och klä sig västerländskt. När landet blev självständigt 1960 skulle allt sådant kastas bort – Jacques blev inte kallad sitt franska förnamn på 20 år.
Mwepu kom till Sverige som 26-åring. På sitt första jobb som fängelsevakt mötte han ettriga, rasistiska attacker från vissa fångar. Han var den förste svarta vakten på anstalten. Snart insåg han att det snarare handlade om fängelsets ständigt pågående maktspel, om än med djupt rasistiska förtecken, och jobbade ännu hårdare för att visa att det inte bet på honom.
Det är otroligt fascinerande världar som lyssnaren får besöka genom Mwepus sommarprogram, men till syvende och sist är han statstjänsteman, och det hörs när han pratar om ”identifiera behov” och att vara en ”attraktiv” arbetsgivare.
Vem?
Jacques Mwepu föddes 1965 i Kongo. Där studerade han först till präst, innan han bytte till juridik och började engagera sig politiskt.
Han kom till Sverige som 26-åring och fick sitt första sommarjobb inom kriminalvården på Hällbyanstalten några år senare. Han har även arbetat på kvinnofängelset Hinseberg och gjort två års tjänstgöring som kriminalvårdsrådgivare vid FN:s fredsbevarande insats i Elfbenskusten.
I dag är han chef för Kumlaantalten, Sveriges största fängelse.
Däremot bränner det till när han påpekar att ingen från Justitiedepartementet deltog i minnesstunden för den häktesvakt som blev mördad i tjänsten 2011. ”De som alltid är med och klipper band på invigningar”, säger Mwepu, ”medan vi är på plats 24/7”.
Överlag känns programmet något splittrat, det är tvära kast mellan kriminalvårdens uppdrag och uppväxten i Kongo. Minnesbilderna är ofta drabbande nog i sig, men en lite tydligare tråd hade inte skadat.
Men jag vill ge en eloge till producenten Mathilda von Essen, som jag antar varit delaktig i den stämningsfulla ljudläggningen. Ett diskret klickande från en järngrind eller en stillsam tågsignal gör mycket för lyssningsupplevelsen.
Sommarpratare 16/8
Lusine Djanyan, konstnär, medlem i Pussy Riot
