”Så många gånger hade jag försökt förklara min ihållande smärta och mina svullna leder för läkarna, bara för att få symtomen avfärdade som hormonella, psykologiska/.../ Jag började tro att jag måste ha hittat på alltihop, att smärtan bara satt i huvudet.”

Så skriver Elinor Cleghorn, verksam vid universitetet i Oxford Universitet, i inledningen av sin bok ”Sjuka kvinnor – en resa genom medicinens historia” efter otaliga läkarkonsultationer. Efter sju år med smärta och andra svårförklarliga, alltmer aggressiva symtom, åker Cleghorn in på akuten med vad som visar sig vara ett hjärta som håller på att drunkna i ansamlad vätska.

Vi är många som delar hennes erfarenheter. Jag vet inte hur många telefonsamtal, besök på vårdcentralen och avvisanden det tog innan jag själv blev tagen på allvar när jag försökte förklara att mitt migränanfall inte gick över, utan bara fortsatte dag efter dag efter dag, innan jag kunde få en remiss till neurologen.

I en metastudie från 2021 sammanställd av forskaren Rosàs Tosas läser jag att det i västvärlden finns en utbredd misstro mot smärtpatienter. Hos vårdpersonal, hos gemene man och hos smärtpatienter själva – gentemot andra smärtpatienter. En misstanke att vi överdriver, att vi hittar på, att vi bara inte riktigt vill göra det där som krävs för att bli kvitt smärtan. Alldeles särskilt så om patienten i fråga är kvinna, lågutbildad eller ur en etnisk minoritet. Det är för deras upprättelse som Cleghorn skriver.

Detta är inte en bok bara om sjuka kvinnor utan också just om hur män har patologiserat allt som är kvinnligt; livmödrar, mens, barnafödande

Till slut blir Cleghorn diagnostiserad med SLE, en kronisk inflammatorisk sjukdom. I 90 procent av fallen drabbar den kvinnor och obehandlad leder den till döden. Cleghorn får behandling och överlever – olikt så många av de kvinnor före henne som lidit av sjukdomen. Först på 1950-talet började man förstå att det handlade om en autoimmun sjukdom – även om det idag fortfarande tar lång tid att få diagnosen. Innan dess behandlades lupuspatienter med elchocker och i något fall med topektomi: ett kirurgisk ingrepp där en del av hjärnans frontallob skars bort.

Insikten om alla dessa felbehandlade kvinnor som gått före ledde Cleghorn till de efterforskningar som nu blivit hennes debut. En rasande bok som vill göra upp med det förtryck som patriarkatet utövat på kvinnor och minoritetsgrupper via sjukvården, ända från antiken fram till i dag. En uppgift hon tar sig an med både ambition och passion. Hennes verk börjar med Hippokrates och påstådda livmodervandringar och arbetar sig ända fram till utbrott av fibromyalgi och ME/CFS i nutid.

Det är ironiskt att en bok om hur kvinnor blivit misshandlade av patriarkatet får översättas av en man. Direkt görs också ett maktövergrepp i titeln när ”unwell women” får bli till ”sjuka kvinnor”. Nyanserna i engelskans ”unwell” tillåts gå förlorade – vilket är helt och hållet symptomatiskt för hur män behandlat kvinnor genom tiderna. Detta är nämligen inte en bok bara om sjuka kvinnor utan också just om hur män har patologiserat allt som är kvinnligt; livmödrar, mens, barnafödande,– och hanterat kvinnor och kvinnors kroppar på ett sätt som lett till att de blivit sjuka.

Cleghorns material är enormt och det är omöjligt att inte dras med i hennes ilska. Valet att skriva kronologiskt gör dock att den röda tråden ibland bleknar och läsningen tappar tempo. Inte alltid har författarna till denna typ av ambitiösa historiska översikter modet att skriva en slutsats, utan överlämnar det arbetet åt läsaren. Den genvägen tar tack och lov inte Cleghorn. Slutsatsen innehåller bland annat en vädjan; När en kvinna berättar om sin smärta – tro henne redan första gången.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Rätten till sex” av Amia Srinivasan

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Kläda blodig skjorta - svenskt barnafödande under 150 år” av Maja Larsson

LÄS OCKSÅ: Även mammor drömmer om att fly från sina barn