Recension: Sara Villius – "Madonna"

I Sara Villius roman "Madonna" kämpar en författare med äktenskap, barn, kropp och skrivande. Maria Ramnehill har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Omslaget på Sara Villius nya roman är Edvard Munchs litografi "Madonna" från 1896, men i svartvitt. Omstrålad av ett slags gloria, ett falnande ljus, slutna ögon och inramad av något som liknar simmande spermier. Längst ned i ena hörnet, ett ensamt ignorerat foster. Konstvetare och historiker har ständigt gett den en paradoxal tolkning. En jungfru Maria, men en jungfru i sexuell extas. Mellan de polerna rör sig Sara Villius nya roman "Madonna", som undersöker vad det är att vara mor, kvinna, hustru, älskarinna och kropp.

Varje gång jag tänker att jag-romaner är något gammalt, tråkigt och gjort, kommer någon och motbevisar mig. Den här gången är det Sara Villius. "Madonna" handlar om en författare i ett känslokallt äktenskap som verkar ha förlorat förmågan att leva såväl som att skriva. Ändå skriver hon.

ANNONS

Hon söker i sitt förflutna, med en spökande våldsam pappa, efter svar på en fråga hon inte kan formulera. Hon skriver ett manus om en författare i ett känslokallt äktenskap som har förlorat förmågan att skriva. Hon inleder ett textuell relation med en författarkollega och före detta lärare, men när hon i efterhand läser vad de har skrivit ser det bara ut som porr. Eller? Var det avsnittet kanske något som hände på riktigt i romanen?

Villius har en förmåga att ladda de mest vardagliga fraser fulla med mening, med så många bibetydelser.

Sara Villius sätt att sudda ut gränserna mellan olika berättelseplan, mellan vad som händer i romanfigurernas fantasi och verklighet, irriterade en del kritiker när hennes förra roman, "Sex", gavs ut 2008. I "Madonna" är det just den här ambivalensen som ger romanen dess spänning. Villius har en förmåga att ladda de mest vardagliga fraser fulla med mening, med så många bibetydelser. Språket är sparsmakat, naket, men sylvasst och kallt när hon avslöjar stelnade metaforer och klyschor. Det här helt enkelt en njutning att läsa.

Det finns en lucka i den här romanen, ett nära på onämnt centrum: maken. Visst berör berättaren deras relation, hans otrohet och känslokyla skymtar fram, men hur deras liv ser ut tillsammans gestaltas inte alls. Och jag tror det är det som gör romanen så stark: berättaren är helt enkelt inte närvarande i deras gemensamma liv, och eftersom hela texten rör sig i hennes huvud, så finns han inte där mer än som en statist.

ANNONS

Berättaren verkar fatta alla viktiga beslut som om de inte riktigt angick henne, ja, som om hennes liv är fiktion, hon själv och alla omkring henne bara rollfigurer i en roman: ”Vad händer om jag gör så här? Vad händer om jag säger det här?” Åren går, hon är kvar i äktenskapet. De lever tillsammans inte så mycket för att de vill det, som för att – ja, varför? Hon har inget svar på det, utom att nu är det för svårt att bryta upp.

Det är i den ambivalenta relationen mellan fantasi och verklighet, hur de kryper in i och förvandlar varandra, som Sara Villius roman får liv.

"Madonna" skapar en feedback-loop som binder samman liv och litteratur, fantasi och verklighet: fantasin kan vara ett sätt att pröva sina önskningar och begär. Men det är när man ska ta steget utanför sitt eget huvud, visa upp den för någon annan och testa fantasin mot verklighetens krassa ljus, som man får veta om den håller eller inte.

Edvard Munchs "Madonna" var en fantasi om en helig moder och en femme fatale, en ambivalent bild som konsthistorikerna har kallat paradoxal. Varför då? För att en kvinna inte kan vara både mor och sexuell varelse? Nej, den idealiserade Madonnan är just en bild. Livet är aldrig så enkelt. Det är i den ambivalenta relationen mellan fantasi och verklighet, hur de kryper in i och förvandlar varandra, som Sara Villius roman får liv.

ANNONS
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS