Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Louise Halvardsson bor i Göteborg och är verksam som författare, scenpoet och skrivarkurslärare. Bild: Ulrika Mohlin

Recension: "Punkpoet med svensk brytning" – Louise Halvardsson

Författaren Louise Halvardsson fick debutantpriset Slangbellan för sin första roman om Amanda som kom för elva år sedan. Ingrid Bosseldal läser en lite ljum uppföljare.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Louise Halvardsson

Punkpoet med svensk brytning

Belletrist publishing

År 2008 fick Louise Halvardsson barn- och ungdomsboksförfattarnas debutantpris Slangbellan för sin första roman, "Punkindustriell hårdrockare med attityd". Nu, elva år senare, utkommer fortsättningen i form av romanen "Punkpoet med svensk brytning". Det har gått något år sedan Amanda tog studenten. Hennes vantrivsel i den Nässjöska kulturen och präktiga kärnfamilj håller i sig. Efter gymnasiet har hon jobbat på Posten. Nu äntligen är det dags att följa efter väninnan Kim till Brighton.

Där ska livet börja, men det är mycket som inte blir som hon tänkt. Särskilt relationen till Kim är liksom sönder redan innan hon kommer dit, och utan att hon riktigt förstår varför. Kim har ju lovat att visa henne sitt England och lära henne allt hon kan. I stället ligger hon hopsjunken på en säng i ett mörkt rum och efter ett kort tag meddelar hon dessutom att hon tänker resa därifrån.

Amanda blir kvar och tar i stora delar över Kims liv: hennes jobb i bok- och pappershandeln, hennes rum och rumskamrater, hennes attraktion för den unge skotske man som kort och gott omtalas som Mannen och som ständigt uttrycker sig genom frågor som han själv besvarar och, eventuellt, hennes roll som sångerska i ett band. Genom allting finns ett stråk av självdestruktivitet, ett oavbrutet drickande (uppblandat med hasch och magiska svampar) och referenser till både ätstörningar och vassa knivar.

Texten beskrivs av förläggaren som ”saxbladsvass”, men det är en uppfattning svår att dela. Gestaltningen av huvudpersonen och hennes puerila låtgå-mentalitet skorrar orent och författarens strävan efter att få berättelsen att pulsera av ungdom och uppror, moraliska dilemman och vilsenhet, blir i stället lite ljum och platt. Stort staplas på smått, intrigen slår knut på sig själv och delar av persongestaltningen (framför allt när det kommer till Amandas föräldrar) tar formen av ungdomslitterär pastisch. Ingenting de gör duger.

Författaren har tillbringat en ansenlig del av sitt vuxna liv i just Brighton och texten ligger sannolikt nära hennes egna erfarenheter. Det kan ibland vara en litterär styrka, men den här gången blir det på bekostnad av den litterära kvaliteten.