Att små svarta tecken på ett papper kan frammana magiska världar och förändra människors liv är ju, faktiskt, helt sjukt. De flesta läsande människor har nog varit med om den där känslan när tid och rum försvinner, eller tvärtom, då världen i några hisnande ögonblick kastar sig mot dig, krispigt klar och verklig. Men vad är det som händer egentligen? Och hur gör man?
Anledningarna till att skriva kan vara många, metoderna likaså. Många författare har skrivit bra texter om detta samt om den förunderlighet som är litteraturens kraft och möjlighet. Ett exempel är "Det skrivande livet" av Annie Dillard, ett annat är Marguerite Duras dröjande "Att skriva".
Uttrycker sig bra om detta gör också Karl Ove Knausgård i sin tankeväckande essä "Oavsiktligt". Till skillnad från många kulturkrönikörer som okonstruktivt och uppgivet konstaterar att läsandet sjunker så lyckas han faktiskt med det motsatta: han får mig att längta efter att försvinna ner i en bok!
LÄS MER:"Edvard Munch är definitivt bättre utan Knausgård"
Han försöker besvara frågan om varför han skriver och berättar att allt för honom började med glupsk läsning av serietidningar. Men hans mamma bannlyste dem efter att ha ögnat igenom några och sett hur sexistiska de var. Som ersättning började hon att ta med honom till biblioteket.
Sedan dess har han varit fast. I barndomen var det verklighetsflykten som lockade. Litteraturen var en plats i världen som inte krävde något av honom, utan tvärtom gav honom något han ville ha. Ett magiskt rum, mer intressant än världen utanför.
Läsningen tycks för honom ha kommit lätt. Skrivandet är däremot mer komplicerat. Han säger: "En sak är att veta något om något, en annan sak är att skriva om det, och ofta står detta att veta i vägen för detta att skriva."
Essän trevar sig fram och glimrar till när man minst anar det. Ibland tappar den i tempo och han kommer av sig lite, men så finner han en ny ingång och rätt vad det är så tar det fart igen. En gestaltning av skrivandet i sig. Det är lustfylld läsning. Man bråkar lite med honom och det är trevligt.
Inledningsvis söker han sig mellan trygga punkter, tolkningar av kända konstnärers liv och verk som han kan sedan tidigare. Hans miniföreläsningar om Edvard Munch och Vincent van Gogh är fina, men upplevs som lite stela till skillnad från de spontana slutledningar han formulerar utifrån egna minnen och erfarenheter.
Han berättar hur starkt universitetsvärldens hierarkiska uppdelning i fin- och fullitteratur har präglat honom och hur svårt det varit att frigöra sig från denna tyngd. Något som blir tydligt då han själv genast positionerar sig genom att referera till finlitterära (manliga) giganter som James Joyce och Gustave Flaubert.
Ett undantag är då han ska berätta om en avgörande läsupplevelse i barndomen, "Trollkarlen från Övärlden" av Ursula K. Le Guin. Men tyvärr lyckas han där reproducera de fördomar han själv fördömer, genom att be om ursäkt för att omnämnandet av en barnbok kan uppfattas som "infantilt". Nog har vi väl kommit längre än så?
LÄS MER:Knausgårds sexa sågas i New York Times
Men... samtidigt uppskattar jag att få ta del av hans neuroser. Han har ju talang för att närma sig verkligheten. Vissa passager i essän kommer också stanna kvar länge hos mig. Som när han via sin älsklingsbok, Leo Tolstojs "Krig och fred" kommer fram till att drivkraften för mycken konst är motsättningen mellan den oändlighet som bor i oss, och vår kroppsliga begränsning, men också en längtan efter att utjämna den skillnaden.
Det låter nästan som en beskrivning av religiositet. Hur som helst. Är du också en hängiven läsare är denna bok bara att rekommendera.
