Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/9

Recension: Novembers bästa böcker för barn och unga

En skolkande detektiv, ett farväl till Humlan Hansson och nyskapande fantasy. Stina Nylén ger fyra tips på novembers bästa barn- och ungdomsböcker.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Barn- och ungdomsböcker

Matilda Gyllenberg (text) och Maria Sann (bild)

Hundra dagar hemma

Förlaget

9 - 12 år

Kristina Sigunsdotter (text) och Ester Eriksson (bild)

Hejdå Humlan Hansson

Natur och Kultur

9 - 12 år

Katrin Nannestad

Vi var vargar

Harper Collins

Översättning Sabina Söderlund

9 - 12 år

Leigh Bardugo

Skuggan av en kung

Gilla böcker

Översättning Carina Jansson

12 - 15, unga vuxna

9 - 12 år: ”Hundra dagar hemma” av Matilda Gyllenberg (text) och Maria Sann (bild)

Jag får lära mig något nytt om den finska grundskolan i Matilda Gyllenbergs “Hundra dagar hemma”. Föräldrarna har en app i vilken de kan läsa anmärkningar om sitt barn. Turkosa bokstäver för beröm, röd text om man bråkat eller gjort sönder något.

Men det är inte det som är elvaåriga Nikes problem. Hennes anmärkningar är varken röda eller turkosa, utan svarta. Rad efter rad efter rad står det “Olovlig frånvaro”. För Nike har blivit en hemmasittare. Hon kan inte annat; det har helt enkelt blivit helt omöjligt för henne att gå till skolan.

Den här boken spretar i mig under läsningen på ett vilt och oroligt sätt. Är Gyllenbergs skildring finkänslig? Är den brutal? Den pendlar än hit, än dit. Och hur Nikes konkreta ångest, tecknad som en kolsvart bläckfisk, pressas uppåt inuti henne i takt med hur alla röster, blickar och höga ljud övermannar henne och tvingar henne att ta skydd, är inkännande och trovärdigt framställt.

Visst möter Nike sympati och omsorg, men också otålighet och klumpighet. Att få höra mamma skrika i telefon till pappa att hon inte orkar mer, att det är hans tur att ta barnet, är ett dråpslag som det är svårt att fatta att Nike hämtar sig förhållandevis fort ifrån. Där brister Gyllenbergs gestaltning lite i kanterna.

Annat berör mer; till exempel relationen till Mia, som med oändligt tålamod och gott humör aldrig viker från bästisens sida. Att de två drar i gång en deckarutredning känns slitet, men å andra sidan: en bok om ett så här svårt ämne mår bra av att spädas ut med lite Lasse-Majaspänning.

9 - 12 år: ”Hejdå Humlan Hansson” av Kristina Sigunsdotter (text) och Ester Eriksson (bild)

Så var det adjöss med Humlan Hansson, och det är nog rätt av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson att sluta på topp efter tre delar. Humlan har varit underbar, vass och rörande hela vägen och att lämna henne sommaren mellan sexan och sjuan passar fint; det hade varit trist om det blivit en långserie med svagare delar.

”Hejdå Humlan Hansson” utspelar sig under sommarlovet. Humlan och Nour åker till Stockholm och bor hos faster Fanny som målar tavlor av människor med varghuvuden. Dessutom ger hon Humlan en irländsk varghund i födelsedagspresent. Kan det bli bättre? Nej, men sämre, för Nour blir omgående kär i en kille och försvinner både fysiskt och psykiskt från Humlan, och faster Fanny har blivit sambo med en städgalen psykopat.

Humlan, som ju har en del lillgamla drag, går ensam på Moderna museet och blir rörd av Rauschenbergs get och full av sympati för Dalís man med förvuxen skinka. Hennes reflektioner skulle möjligen kunna vara irriterande i det sammanhanget men de vägs upp av hennes alltid träffsäkra, drastiska, humoristiska iakttagelser, gärna presenterade i cirkeldiagram. Listorna är också med, men priset tas denna gång av farfars sambo Bobban som delger Humlan sina viktigaste livsråd, däribland att aldrig snåla på smöret, utbilda sig till ekonom eller bli ihop med en psykopat. Det kan knappast sägas bättre.

”Hejdå Humlan Hansson” är inte en lika nyanserad uppväxtskildring som den första i trilogin. Men också här kombineras dråpligheterna med ett stråk av vemod – barndomen försvinner, tonåren hägrar.

9 - 12 år: ”Vi var vargar” av Katrin Nannestad (översättning: Sabina Söderlund)

Att skriva om krig för barn är en vansklig balansgång. Får det bli hur hemskt som helst? Det finns i alla fall många skildringar som inte väjer för det allra värsta.

Som barn läste jag amerikanska Gail Grahams “Korseld” från Vietnamkriget. Där ven kulorna tvärs genom spädbarnen. I Vibeke Olssons debut “Ulrike och kriget” frambringades skoningslöst hela andra världskriget inklusive ett barns starka tro på Hitler. Katarina Kuick berättade i sin nyligen utgivna “Veras krig” om civilbefolkningens umbäranden genom att plågsamt detaljerat fokusera på svälten under Leningrads belägring.

Den australiensiska författaren Katrine Nannestad ger liv åt en annan, mindre känd företeelse från andra världskriget i “Vi var vargar”. Hon lyfter fram hur de föräldralösa barnen i Ostpreussen hade det när landsbygden fylldes av framstormande ryska trupper under krigsslutet. De blev experter på att gömma sig i skogen och överleva på vad de hittade: gräs, råa sniglar, fågelägg. Tre syskon lever så här i månader, tills de lyckas ta sig till Litauen. Där väntar ett annat sorts lidande, kanske det värsta: förlusten av identitet. Även om de får ett nytt, kärleksfullt hem måste de få litauiska namn och sluta tala tyska. Den som hjälpte tyska barn riskerade arbetsläger i Sibirien.

Nannestad lägger hela berättelsen i elvaåriga Liesls mun. Det fungerar bra för det mesta, bara ibland svajar trovärdigheten i gestaltningen av barnen som känner sig som vargar i en flock; det är när civilisationens fernissa blänker till i lägen där den borde varit helt krackelerad.

12 - 15 år: ”Skuggan av en kung” av Leigh Bardugo (översättning: Carina Jansson)

Fantasy är ofta formelartad, men det finns författare som vrider till sina karaktärer, sin intrig eller sin miljö till något som känns nyskapande – den amerikanska författaren Leigh Bardugo hör till dem som lyckas med det senare. Och det med rätt enkla knep. Hennes “Grishatrilogi” som inleddes med “I ljusets makt” är placerad i ett gammaldags ryskinspirerat rike kallat Ravka. Här ylar vargar och maktfullkomliga Rasputin-figurer i kapp, och här intrigeras vilt bland såväl enkla soldater som strålande sköna hovdamer.

Ibland dras grannländer med asiatiska eller nordiska drag in i förvecklingarna, men det är det pseudoryska, kärva landskapet som bär upp miljön, såväl psykiskt som fysiskt.

Naturligtvis finns här figurer med övernaturliga krafter, kallade grishor. De har olika talanger och kan vara bland annat hjärtskärare (mördare), stormare eller infernister. Alltså blåser och brinner det ganska mycket i Bardugos universum, eller “grishaverse” som fansen kallar det.

Bardugo har haft svårt att släppa sin värld, det har kommit ett par olika duologier löst knutna till den första trilogin, och när nu “Skuggan av en kung”, del ett i en ny serie från Ravka, landar med en tung duns på bokhandelsdiskarna är det bra att ha koll på tidigare delar. De drygt 500 sidorna ger mer om man vet vem som är vem av de tyvärr ganska endimensionella hjältarna och skurkarna. Men de äventyr de hamnar i är desto mer komplexa; det är fart och fläkt från första kapitlets mörkerattack till slutet som ivrigt inbjuder till nästa del.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Recension: Fyra nya böcker för barn i alla åldrar

LÄS OCKSÅ: Recension: Septembers böcker för barn i alla åldrar

LÄS OCKSÅ: Recension: Nya bilderböcker att läsa i augusti

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.