Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"Normala människor" är irländskan Sally Rooneys andra roman efter den hyllade debuten, "Samtal med vänner". Bild: Jonny Davies

Recension: "Normala människor" – Sally Rooney

Den irländska författaren Sally Rooneys andra roman är en lysande och romantisk klasskildring. Men liknelserna är ofta rätt dåliga, tycker Andrea Lundgren.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Sally Rooney

Normala människor

Översättning av Klara Lindell

Albert Bonniers förlag

Stilen är osnygg, tänker jag, när jag läser de första sidorna. Ger ett lite klumpigt intryck. Enkla meningar som staplade på varandra berättar vad människorna i boken gör och tänker. Bara så.

Men efter kanske fem sidor är jag fast. Och jag läser som en dåre. På jobbet, tunnelbanan, gående på väg hem från tunnelbanan, vid diskbänken när jag lagar mat. De sista sidorna läser jag i soffan.

När boken är slut vill jag grina. Det känns som att ha varit djupt, vansinnigt förälskad i ett helt liv och sedan tvingas bort. Tillståndet är outhärdligt. Jag lever ju ett lugnt liv! Inte är jag van vid såna känslostormar. Jag förstår inte ens hur det gick till? Så jag läser boken en gång till.

LÄS MER: Recension: "Odenplan" – Daniel Gustafsson

Handlingen är enkel. Marianne och Connell, två irländska tonåringar, inleder en relation i hemlighet. Han kommer från arbetarklassen, men tillhör trots det skolans populäraste skikt. Hon är rik, men utfryst. Det skvallras om att hon är psykiskt sjuk.

De är båda studiebegåvade och går ut med högsta betyg. Relationen går i bitar, men de stöter ihop på nytt när de börjar läsa på samma universitet i Dublin. Och nu är rollerna ombytta. Nu är det han som inte passar in, inte kan de sociala koderna och har fel bakgrund.

"Normala människor" är irländskan Sally Rooneys andra roman efter den hyllade debuten, "Samtal med vänner", båda känsligt översatta av Klara Lindell. Rooney har redan jämförts med kultförfattaren J D Salinger, känd för böcker som "Räddaren i nöden" och "Franny och Zooey".

Att under ett hångel klumpigt jämföra känslan av sin kropp med en ergonomiskt genomtänkt madrass må vara pinsamt, men ändå fullt rimligt på något sätt.

Det är inte svårt att förstå varför. Båda har varsin, alldeles egen, saklig röst som inte gör sig till utan känns familjär på något sätt, inte spexar med handvolter eller visar hur man hjular, utan i stället, helt utan brådska, berättar historier om personer som är så exakt gestaltade att de omärkligt blir ens riktiga vänner, syskon, älskare. För gestaltning finns där, mellan allt det raka och enkla, så välgjord att den nästan är osynlig.

Författaren tecknar ett komplext och hypnotiskt porträtt av dessa två unga människor och de djupliggande svårigheter skilda bakgrunder kan medföra. Krafsar runt i gamla sår, får dem att ila och bulta. Som klasskildring är boken magnifik. Under läsningen inser jag hur mycket jag har saknat en roman som denna, som med utsökt känsla för detaljer lyckas fånga de små gesternas poetik, den gestaltande kraft som en hostning eller att någon tittar ut genom ett fönster kan rymma.

Och hur går detta ihop med vad jag skrev inledningsvis, om den osnygga stilen? Liknelserna är ofta rätt dåliga, definitivt pinsamma, om man lyfter dem ur sin kontext: "hon kände sig helig, som ett altare" eller "hans kropp anpassas efter hennes likt den där sortens madrass som sägs vara bra för en". Cringe!

Ändå fungerar det, varför? Kanske för att författaren tycks strunta fullkomligt i prestige. I stället fokuserar hon varje liten nervcell på att fånga karaktärernas tankar i deras ord.

LÄS MER: Recension: "Oavsiktligt. Om att läsa och skriva" – Karl Ove Knausgård

Att under ett hångel klumpigt jämföra känslan av sin kropp med en ergonomiskt genomtänkt madrass må vara pinsamt, men ändå fullt rimligt på något sätt. Så banalt är ju livet.

Det är den ena saken, den andra är att Rooney vet hur hon ska ladda stämningen tills jag blivit så livrädd inför vad som ska ske att jag, faktiskt, måste knipa ihop ögonen och dra ett långt, djupt andetag, för att ens våga fortsätta läsa. Det är nämligen så att "Normala människor" inte bara är en lysande klasskildring, den är också mycket romantisk.