Flera flydde till exiltillvaro i Turkiet, Frankrike, Tyskland, Kanada, Libanon, Storbritannien, Nederländerna. Några stannade kvar hemma i krigets Syrien. Tillsammans är de nitton och de är just ”Nitton kvinnor” som Samar Yazbek, själv bosatt i exilens Paris, kallar sin nya bok.
För åtta år sen då revolutionen i Syrien startade tändes hopp om att landet skulle gå mot en ljusare framtid, befriat från Bashar al-Assads förtryckande välde. Världen vet att så blev det inte. IS stormade in. Stormakterna valde sidor. Trots att vi som läst så många tidningsrapporter, sett så många TV-bilder som alla vittnat om krigets fasor kan vi ändå inte förstå dess verkligheter. Inte ens efter att ha läst Yazbeks tidigare böcker ”Resa in i tomheten” eller ”Hon som vandrar” – inte heller efter att ha läst vad nitton kvinnor har att berätta om.
Samar Yazbek började med att intervjua femtiofem syriska kvinnor. Hon reste runt till olika länder, mötte dem, frågade ut dem, talade via Skype och telefon, antecknade och valde till slut att föra vidare vad nitton av dessa kvinnor hade att berätta om syriskt motstånd och om kriget.
De är mellan tjugo och sjuttiosju år gamla och kommer från olika delar av Syrien, från platser vi sett ruinerna av, städer som Aleppo, Homs, Hama, Ghouta- Damaskus. Berättelserna är kvinnornas. Yazbek låter dem tala med egna ord och inte genom hennes eget lysande språk. Berättelserna, i Marie Anells översättning, är kanske därför mindre gestaltande, märkligt avskalade såsom vittnesbörd kanske blir när det som berättas i sin grymhet saknar ord.
De nitton tillhör medelklassen. De var studenter, lärare, journalister, döttrar, mödrar, när demonstrationerna tog fart våren 2011. Kvinnor av alla religiösa inriktningar ordnade i maj i till exempel Homs egna demonstrationer mot de säkerhetsstyrkor som dödat demonstranter. Men regimen slogs tillbaka, skoningslöst. ”Vi gjorde uppror för att få frihet, men kastades hundratals år tillbaka”, säger Mona, 42 år som var engelsklärare i Raqqa, när revolutionen bröt ut. ”Allt det blod och lidande som vi trodde var priset för frihet ledde oss till slaveri.”
Kvinnornas berättelser vittnar om hur de (fast så säger de inte) med osannolikt mod och uppfinningsrikedom fortsatte göra motstånd, fortsatte studera och arbeta. De öppnade provisoriska skolor och husrum för utbombade, gav datorkurser för män – alltmedan bomberna föll, kvarter rasade samman. De jobbade som volontärer i sjukhus och spred information till omvärlden. Undan för undan ökade det sekteristiska våldet, shariaenliga kläder påbjöds, månggifte och tvångsgifte blev vanligare och massaker efter massaker spred död. Gasattacken i Ghouta tog kanske runt tusen människoliv och skadade tredubbelt många. Flera av kvinnorna skulle arresteras, förhöras, fängslas, torteras (ohyggliga scener), köpas fria, fortsätta sitt motstånd, men till slut tvingas på flykt för gott. Familjer splittrades också av politiska eller religiösa skäl, oftare dock för att syskon, föräldrar, släktingar fängslades eller dödades. Det finns mycket lite rum för optimism, desto mera sorg i "Nitton kvinnor".
De böcker som Samar Yazbek har givit oss från krigets Syrien är omistliga dokument över människors grymhet – och storhet.
