I sin genombrottsroman "Den underjordiska järnvägen" som skildrade slaven Coras flykt från bomullsplantagernas inferno i Söder mot den hägrande friheten i norr, skruvade Colson Whitehead upp historien till fiktion med djärv och säker hand.
LÄS MER:Från slavskeppen till de underjordiska tågen
Greppet att göra nätverket av flyktvägar som organiserades och bemannades av abolitionister, från kväkare till intellektuella som Henry David Thoreau, till en järnväg med ånglok, stinsar, stationshus och tunnlar, var enkelt och effektivt.
Även i den nya romanen "Nickelpojkarna" som utspelas i Florida i segregationens och den framväxande medborgarrättsrörelsens 1960-tal har Whitehead tagit spjärn mot den faktiska historien.
Förlagan till romanens bestialiska uppfostringsanstalt Nickel Academy är den ökända Dozier school for boys i Marianna som drevs i delstatens regi. 2012 hittade ett team arkeologistudenter över åttio gravar med kvarlevor efter elever som slagits ihjäl, dukat under för vanvård och svält eller skjutits under flyktförsök. Sedan dess har ytterligare gravar hittats på och i närheten av Dozier Schools campus, men ingen av de skyldiga har till dags dato ställts till svars, trots överväldigande bevisning och vittnesmål.
LÄS MER:Amerika är ett spöke i mörkret
Jämfört med "Den underjordiska järnvägen" är "Nickelpojkarna" mindre komplex och mångförgrenad, vilket gör skildringen av detta helvete på jorden till en tvingande, klaustrofobisk läsupplevelse. Det är juldagen 1962 när huvudpersonen Elwood Curtis mormor Harriet ger den välartade och begåvade pojken en skiva med Martin Luther Kings tal på Zion Hill i julklapp.
För Elwood, den flitige mönstereleven som jobbar extra i en tobaksaffär, är Kings ord om att leva i värdighet och möta förtryckarna med kärlek en gyllene regel som fyller honom med hopp i den krackelerande segregationens Florida. Men samma dag som Elwood ska börja på college liftar han med en småkriminell grabb i en stulen bil, ett misstag som gör att han skickas till Nickel Academy för att bli en ”hedervärd och hederlig man”.
På Nickel är grundvillkoret vanvård och rutinmässig misshandel som närsomhelst av en nyck kan stegras till extatisk sadism. Det får Elwood erfara när han ingriper mot några mobbare och förs till det fruktade Vita Huset där han blir piskad tills underkläderna tränger in i kroppen. Inte ens detta får honom att överge sin dröm om ett värdigt liv, något som hans bäste vän Turner gett upp för längesen. De båda pojkarnas samtal blir filosofiska dialoger där motsättningen mellan Elwoods utopiska idealism och Turners pragmatiska desillusion till sist utmynnar i ett beslut som får helt avgörande betydelse för deras liv.
LÄS MER:Recension: "När vinden exploderar mot min hud" – Suzanne Ibrahim
Med sin lugna, genomskinliga prosa – väl överförd till svenska av Niclas Nilsson – som aldrig tappar behärskningen ens i de närgångna våldsskildringarna, är "Nickelpojkarna" en anklagelseakt som genom att ge röst åt segregationens offer också ger dem upprättelse, den värdighet som var Martin Luther Kings dröm.
Det är denna syrligt sakliga precision som gör att Nickelpojkarna får läsaren att känna den totala rättslösheten, den totala utsattheten, inpå skinnet.
Colson Whitehead har än en gång skapat oförglömlig en amerikansk tragedi som överskrider verkligheten utan att överge den.
