Bengt Brüldes bok "Lev hela livet" har en titel som konfunderar. "Lev halva livet" skulle väl ingen föreslå och locka med?
Det första kapitlets första mening är "Jag närmar mig 60 med stormsteg, vilket ger upphov till både positiva och negativa tankar." Behövs tillägget kan läsaren undra. Särskilt som tillkännagivandet också förekommer på bokens baksida.
Men författaren verkar trygg. Vi lever i en tid då möjligheterna till ett rikt och stimulerande liv är stora försäkrar han och ber oss bland annat begrunda att 83 procent av 85-åringarna uppger att de har vänner och av 95-plussarna säger "hela 3 procent att de har sex minst en gång i veckan".
Brülde sorterar hur vi tar oss an livet på äldre dagar i olika modeller. "Uppskjutandemodellen, copingmodellen, försvaret mot ålderismen samt möjlighetsmodellen" och vi förstår att möjligheterna står till buds i denna 400-sidiga boks kategorisering och att det är "möjlighetsmodellen" som vi skall gripa.
Redan här kan vi se ett av framställningens huvuddrag: kvantitativa mått där varje siffra kan preciseras i underavdelningar för den som strävar efter ett gott liv.
1. Hur skall jag få ett gott liv? 2. Vad kräver moralen av mig? 3. Hur skall jag få ett meningsfullt liv? Läsaren kan undra över relationerna mellan dessa tre livsprojekt. Ett gott liv bör väl vara meningsfullt nog, eller?
LÄS MER:Sven Lindqvist var upprorisk och sträng
Det blir inte klarare av att Brülde preciserar med begreppet autentisk lycka och slår fast att autentisk lycka är bättre för oss än icke-autentisk. Och det blir inte bättre av att han meddelar att han försvarat "denna teori i flera olika skrifter".
På "lycka" ställer författaren inte överdrivna krav. Lycka kan rentav vara "att man nyss fick en trevlig komplimang". Förvisso lägger han till flera yttre faktorers betydelse för denna "autentiska" lycka och dess olika nivåer som "hälsa", "utseende", "verksamheter" och "relationer ". Någon däremot? frågar man sig.
Den återkommande banaliteten i framställningens råd irriterar. Formuleringar som "att leva autentiskt handlar i hög grad om att leva autonomt i ordets ursprungliga betydelse, att följa sin egen lag." Inte helt lätt vare sig för levnadsglada ungdomar eller mogna filosofer. Råden i boken handlar om att tänka på möjligheterna och att inte förlora sig i livets "eländesperspektiv".
Det är för mycket snusförnuft i det "positiva tänkande" som professorn i praktisk filosofi erbjuder.
LÄS MER:Recension: "Måste försöka skri-" – Märta Tikkanen
Ett överraskande grepp tar Brülde i bokens andra del om teori och praktik när han introducerar "åtta fiktiva karaktärer" som ska hjälpa honom med svaren. Den första heter Carina och "är en 53-årig homosexuell kvinna som arbetar som tidningsjournalist". Henne, och Maria, Per och Eva, Jan, Akbar och Zahra och 90-åriga änkan Vera får läsaren dras med genom bokens resterande dryga 300 sidor. De som "saknar en parrelation och ett sexliv" (som Carina) påverkas av den belägenheten och författaren frågar oss om hur vi skulle kunna "förbättra de nära relationer vi redan har, särskilt våra kärleksrelationer". Frågan är nämligen aktuell för alla framställningens fiktiva karaktärer, " mest angelägen för Per och Eva"...
Den 58-årige författaren börjar själv tänka över sin förestående pensionering. Livet som pensionär både lockar och oroar honom. "Men jag kan ibland känna en stilla glädje över att jag ägnar mig åt aktiviteter som jag kan fortsätta med högt upp i åren, som styrketräning, golf, resor, kulturkonsumtion, bokskrivande och meditationer", skriver Brülde.
Framställningen talar framför allt till män i övre mellanskiktet, något intellektuella sådana, med vardagsglädjen i behåll och med bra kondition.
Framställningen talar framför allt till män i övre mellanskiktet, något intellektuella sådana, med vardagsglädjen i behåll och med bra kondition. "Per ser verkligen fram mot golfen; det sköna klimatet och de goda måltiderna i Algarve", skriver hans konstruktör. Men Per får akta sig med spriten.
LÄS MER:Recension: "Henrik" – Vigdis Hjorth, "Nora" – Merete Pryds Helle, "Hilde" – Klas Östergren
Avsevärt mer ger bokens sista del om vad vi bör göra och vad vi kan göra. Slutet heter den kort och gott. Där släpper Brülde den filosofiska tvångströjan och vi får ta del av kloka synpunkter om klimatet, den betydelse Läkare utan gränser har och rättviseargumenten som allt fler kommer att ha. Hur vi skall kunna kompensera offren för vår ordning och de mängder växthusgaser som vi släppt ut under katastrofalt lång tid.
Göteborgs Spårvägar är på rätt spår tänker jag när de nu låter passagerarna i vagn efter vagn fundera över budskapet "Det som väntar, väntar inte längre."
