För fyrtio år sedan, när Kjell Espmark närmade sig femtioårsdagen, utkom hans diktsamling "Försök till liv". En central dikt här och i hela författarskapet, är "Efter seminariet", där poeten besvarar föregångaren Gunnar Ekelöf. Raderna "fötterna måste ta spjärn i den ändlöst vindlande/spiraltrappan" i Ekelöfs mäktiga natur- och kulturhistoriska dikt "Under jorden" möts av den yngre poetens vision: läsning är en tolkande rörelse som återkommer till utgångspunkten, men likt en spiral på allt högre nivåer av insikt.
Nu är Espmark nästan nittio år och utger samlingen "Kvällens frihet". Det är en serie historiska porträttdikter av författare, musiker och konstnärer där den bärande idén är senhet. Poeten föreställer sig hur viktiga föregångare hanterar erfarenheten av skymning i medvetande, kropp och verk.
Också i den nya boken finns spiraltrappan som förr kunde kallas "den stigande cirkeln". Men nu bär den nedåt: "Återstår att ta sig ner/ längs den svindlande vindeltrappan/ i det som bara är lukten av källare", som det heter i en meditation över Stéphane Mallarmés utrymning av diktrummet. Hans reduktion är bara en variant av den radering som förs på tal i så många av dessa dikter.
Ibland är reduktionen våldsam. Om Becketts dramatik heter det: "Just för att orden skrapats rena/ hittar fragmenten av scenartister/ häpna sig själva."
Espmark är en viljediktare som dessutom gärna tolkar sig själv. Men hans tydning av tidens framfart med människan och hennes artefakter hävdar inte någon enkel viljans triumf. Tiden har ju också ett annat ansikte: förstelning och förstumning.
Också kraftdiktare som Goethe och Heidenstam vilka byggt sina liv på genialitet och egenmäktigt begär får uppleva ålderdomens hjälplöshet. Den poetik Espmarks senstil härvidlag tycks rista som i sten, handlar om att konstnärlig abstraktion bör vara precis och konkret. Han förvaltar det objektiva korrelat han en gång i en kommentar till T S Eliots åldrandedikt "Gerontion" såg som ett sekulärt verbum infans, ett nyfött ord som själv inte kan tala och som inte heller genom någon kristen tro kan bli till röst, utan förblir stumt. Avståndet mellan ande och materia hos Espmark är större än i idealistisk poesi. Denna expanderade skillnad upplever man som en förtätad mänsklig närvaro.
