Häromveckan plågade jag en vän med en lång klagolåt över svenska prosaförfattares benägenhet att överanvända returknappen, ett fenomen jag misstänker hänger ihop med att många har börjat skriva sina böcker i anteckningsfunktionen på mobilen.
Som ett brev på posten fick jag sedan hem en roman där blankraden helt ersätter punkten, Johan Esperssons debutbok ”Kungsbacka ultras”.
Utöver de formmässiga egenheterna rör det sig om en konventionell uppväxtskildring centrerad kring en tråkig småort, en första kärlek, ett självvalt utanförskap och en stark längtan bort. Rad för rad skriver Espersson fram berättelsen om jaget Johans sista gymnasieår och hans första steg ut i vuxenlivet.
Boken riktar sig direkt till ett namnlöst du, en före detta flickvän. Och trots att det berättande jaget befinner sig i ett efteråt där relationen är över så är blicken på henne förälskad. Ja, ibland framstår det som att hela syftet med ”Kungsbacka ultras” är att samla detaljer från relationen.
Samtidigt är framställningen vag, ibland får jag intrycket att boken kunde handla om vem som helst: ”Vi drog runt på stan/ Vi handlade kläder och åkte buss/ Vi låg tätt intill varandra i sängen/ Pratade om dagen vi skulle kunna ge oss av från Kungsbacka”
å avstånd blir den förhatliga småstaden föremål för nostalgi, som längtade jaget efter Kungsbacka för att på nytt kunna längta sig därifrån. Och ändå förblir staden anonym.
När paret väl tar studenten och ger sig av blir inget som det är tänkt. Det visar sig att man kan ha tråkigt och vara olycklig överallt. Varken Göteborg, Stockholm eller Paris är särskilt roliga och till skillnad från i Kungsbacka låter de större städerna en inte tro att livet skulle vara bättre på en annan plats. På avstånd blir den förhatliga småstaden föremål för nostalgi, som längtade jaget efter Kungsbacka för att på nytt kunna längta sig därifrån. Och ändå förblir staden anonym. Maneter och krabbor skvallrar om att vi befinner oss på västkusten, i övrigt får ortsnamn som Färjås, Buared eller Frillesås tala för sig själva. Miljöskildringen är ersatt av omnämnandet, gestaltandet är utbytt mot ett listande av minnen.
I sitt debutantporträtt i Svensk Bokhandel sätter Espersson likhetstecken mellan sig själv och Johan i romanen. Jag önskar att han hade upprättat en större distans, drivit boken mer mot fiktion och förvandlat sina minnesbilder genom litteraturen. Inte minst hade han kunnat utveckla titelns huligantema, det omnämns bara kort som en bild för kärlekens oroväckande våldsamhet. I sitt nuvarande skick framstår boken som djupt känd men alltför privat, ett förarbete till en roman mer än något färdigt. Den kranskommunala leda som ”Kungsbacka ultras” skildrar drabbar läsaren alltför direkt.
Varför skulle någon vilja läsa en precis och realistisk skildring av hur det är att ha ett tinderkonto, att åldras som kvinna, att ha skrivkramp, att genomgå en IVF-behandling, att arbeta på Systembolaget, att knarka eller att vara pappaledig?
Espersson skall inte ensam skyllas för det. Tvärtom verkar det som att det bland yngre svenska prosaister finns en föreställning om att syftet med litteraturen är att återupprepa livet som det är. Jag är övertygad om att det är ett sätt att göra den helt irrelevant. Varför skulle någon vilja läsa en precis och realistisk skildring av hur det är att ha ett tinderkonto, att åldras som kvinna, att ha skrivkramp, att genomgå en IVF-behandling, att arbeta på Systembolaget, att knarka eller att vara pappaledig?
LÄS MER:Recension: "Emily Dickinson och vulkanerna" – Josefin Holmström
Det sista jag vill när jag läser en bok är att känna igen mig, att se fraser som jag redan har hört mina vänner säga eller som jag har sagt till dem i tryck. Bra litteratur för mig tvärtom bort från mig själv och samtidigt (genom att den tillför något nytt!) djupare in i mig själv. Det kräver att den svarar mot något annat än den allmänt accepterade verkligheten. Litteraturen måste konstruera ett rum som vilar på mer än formuleringar och blankrader.
