Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Recension: ”Koryféerna – en konspirationsroman” av Lena Andersson

Lena Anderssons ”Koryféerna – en konspirationsroman” handlar inte om mordet på Olof Palme. Men väl en sammansvärjning inom Socialdemokraterna och ett mord på en statschef, som minner om det så kallade polisspåret. Mikaela Blomqvist har läst en underlig bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Lena Andersson

Koryféerna – en konspirationsroman

Polaris

Lena Anderssons nya bok ”Koryféerna – en konspirationsroman” handlar inte om mordet på Olof Palme. Ministern som blir skjuten en sen kväll i februari heter Carl Stjärne och polischefen som blir satt att lösa mordet heter Rolf Utterström – inte Hans Holmér. På likartat sätt finns här ingen Ingvar Carlsson, ingen Ebbe Carlsson och ingen Carl Lidbom. Men väl tre hemligt sammansvurna socialdemokrater vid namn Henry Fredriksson, C.C. Karlsson och Holger Wendell. En är partisekreterare, en annan journalist och den tredje diplomat.

De nödvändiga negationerna är talande. Lena Andersson, som länge varit engagerad i Palmemordet, lägger sig med sin roman nära verkligheten som den skulle ha kunnat se ut. Såklart nämner boken inte någon tidigare ostraffad grafiker. De teorier som presenteras är förknippade med dem som brukar kallas polis- eller SÄPO-spåret. Med andra ord betraktas ”Koryféernas” Carl Stjärne som en fara för landet av oppositionen och till slut även av de egna partikamraterna. Han är för vänligt inställd till Sovjet, tror sig kunna reformera stormakten till att bli socialdemokratiskt, vilket han i sin tur tänker sig skulle tvinga USA att anamma samma politik.

Samtidigt framställs partiet som ideologiskt riktningslöst. Man ser sig som folkets röst, ständigt i färd med att ge väljarna det de vill ha. Naturligtvis är Socialdemokraterna främst skickade att uttolka vad detta är. Således kan partiets egen ledare avsättas i namn av väljarnas bästa. Man planerar en liten statskupp i form av en kidnappning men något går fel – och Carl Stjärne dör. Vad som följer är inte en konspiration, utan en mörkläggning. Spåren sopas igen allt efter som det faller sig. Därför blir också skeendet svårt att nysta upp.

”Koryféerna” är en underlig bok och till dess tjusning hör att historien ovan återges inom ramen för en större berättelse som sträcker sig in i vår tid. En avdankad journalist i övre medelåldern har fått i uppgift att skriva ett reportage om mordet till någon årsdag. För att ge fyllighet åt sin text söker han upp juristen och privatspanaren Nils Niia. Denne har inte några konkreta bevis som grund till sin teori om mordet, i stället söker han dess psykologiska logik. Vid ett tillfälle jämför han sig med en romanförfattare. Liksom dem har han tillgång till folks tankar.

Som debattör och krönikör tycks mig Lena Andersson ibland både lite för svepande och lite för rigid. Desto mer intressant är hon som romanförfattare.

Men där romaner är meningslösa eftersom de ger uttryck för författarens avsikter är myndigheternas kunskap om människors inre (Nils Niia har fått ärva några papper efter en anställd vid en hemlig avdelning) av största vikt då det rör sig om något verkligt. De förra är till för att roa, de senare för att styra. Så elegant förvandlar Lena Andersson den allvetande berättarposition som hade tett sig föråldrad om den hade stått utan ramhandling, till del i det spel mellan sanning och lögn, mellan makt och maktfullkomlighet, som utgör grunden för ”Koryféerna”.

Väl fungerar här också den ständiga misstro hon låter berättaren ge uttryck för, även om satiren över mannen som bara följer med sin tid ibland blir något grovhuggen. I en särskilt underhållande episod vill han återigen avfärda Nils Niias påståenden men slås sedan av tanken på dennes norrländska ursprung: ”Jag erinrade mig att han eventuellt var same och att det var någon slags garanti. För vad är jag inte säker på, men för något som det behövdes garantier för.” Läsaren vill knappast identifiera sig med denna av samtiden förblindade och förvirrade journalist. Han vill i sin tur inte riktigt kännas vid sin nyss vuxna dotter, som studerar kriminologi och betraktar allt från en starkt politiserat perspektiv.

Som debattör och krönikör tycks mig Lena Andersson ibland både lite för svepande och lite för rigid. Desto mer intressant är hon som romanförfattare. Visst är hennes böcker idédrivna men de ger aldrig uttryck för tydliga eller omedelbara åsikter. Snarare skildrar de på ett fruktbart sätt hur den abstrakta tanken möter den myllrande världen och alla avvikelser som uppstår när det sker. Det gäller så väl för en bok som ”Egenmäktigt förfarande” från 2013 som för uppväxtskildringen ”Dottern” från 2020.

Det är värdefullt i sig. Eftersom jag är både okunnig och lättsuggererad låter jag mig förvisso övertygas helt av såväl förslaget på lösning av mordet på Carl Stjärne som porträttet av en storhetsvansinnig socialdemokrati. Men viktigast med denna bok är inte de sakförhållanden den skildrar utan den sanning den ger uttryck för genom sin form. ”Koryféerna” visar att fiktionen är ett sätt att tänka bättre, friare och mer.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Olycka” av Lars Norén och Agnes Jakobsson

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Berta Isla” av Javier Marías

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.