Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/4

Recension: "Klubben" – Matilda Gustavsson

I reportageboken "Klubben" visar DN-reportern Matilda Gustavsson upp det journalistiska fotarbetet som gjorde det möjligt att avslöja decennier av sexuella trakasserier och övergrepp i kultureliten. En journalistisk bragd, skriver Mattias Hagberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Matilda Gustavsson

Klubben – en undersökning

Albert Bonniers förlag

Ungefär halvvägs in i Matilda Gustavssons reportagebok ”Klubben” berättar en av kvinnorna som utsatts för Jean-Claude Arnault, hur svår det är att sätta ord på vad hon varit med om:

– Att översätta situationen till en berättelse tar tid för mig. Jag har varit tyst om övergreppen i mer än tjugo år. Så minnena är orörda. I mitt minne består de dels av extremt tydliga bilder. Dels av känslor. Men de har nästan inget språk.

LÄS MER: Olustig familj med tomma stolar

Ja, hur närmar man sig egentligen ett område där så mycket befinner sig i gråzonen? Där ord står mot ord? Där mängder med insinuanta frågor hänger i luften?

– Hur kunde du träffa honom igen?

– Hur kunde du följa med honom hem efter allt du hört om honom?

– Varför fortsatte du att umgås med honom efter allt han utsatt dig för?

Ja, hur skriver man egentligen om sexuella övergrepp?

Svaret fanns på många sätt i det reportage om ”kulturprofilen” som Matilda Gustafsson publicerade i Dagens Nyheter i november 2017. Där visade hon med all önskvärd tydlighet att det var möjligt att närma sig sexuella övergrepp journalistiskt även om de enskilda händelserna ofta var otydliga och svårtolkade. Det handlade om noggrannhet och tålamod, men också om att våga ha en prövande och öppen hållning.

På många sätt var Matilda Gustavssons och Dagens Nyheters publicering ett journalistiskt paradigmskifte.

På många sätt var Matilda Gustavssons och Dagens Nyheters publicering ett journalistiskt paradigmskifte. Plötsligt insåg en hel kår med journalister att det var möjligt att skriva om sådant som tidigare skjutits undan med en suck och några ord om det problematiska i uppdraget. Avslöjandet var egentligen inget avslöjande, utan snarare en förskjutning av den offentliga blicken och det offentliga språket, så att kända förhållanden och fakta trädde fram på nytt. Det Matilda Gustavsson gjorde var att sätta ord på något som många redan visste. Hon översatte, så att säga, en rad situationer till en sammanhållen berättelse, hon ritade ett nytt mönster. Det är svårt att se på hennes insats som något annat än en journalistisk bragd.

LÄS MER: Veckan som splittrade Svenska Akademien

När hon nu återvänder till berättelsen om Jean-Claude Arnault, kulturklubben Forum och Svenska Akademien i bokform är det inte mycket som är nytt. Den som följt rapporteringen sen hösten 2017 kommer att känna igen det mesta; från de ursprungliga anklagelserna mot Jean-Claude Arnault, via Svenska Akademiens sammanbrott fram till våldtäktsdomarna i Svea hovrätt. Men Matilda Gustavsson fördjupar och breddar bilden, låter den få konturer och djup. Framför allt beskriver hon sitt journalistiska arbete på ett förtjänstfullt och sympatiskt sätt. Här finns inget av det machoideal som annars brukar prägla grävande journalistik. Tvärtom. Matilda Gustafsson redogör öppet och ärligt för arbetets gång. Hon berättar om tvivel, oro och svårigheter, om ämnets alla fallgropar och problem. Hennes undersökning blir efterhand en konkret redogörelse för hur man kan hantera ett känsligt material.

När ”Klubben” är som bäst visar den på ett enkelt och konkret sätt hur en tystnadskultur uppstår och lever vidare.

Trots sitt ringa omfång är ”Klubben” en rik bok. På en prosa lätt som en fjäder lyckas Matilda Gustafsson inte bara ringa in och nagla fast Jean-Claude Arnaults person och hans skrämmande syn på kvinnor, utan även säga något väsentligt om det svenska kulturlivet och dess bitvis inskränkta kompiskorruption. När ”Klubben” är som bäst visar den på ett enkelt och konkret sätt hur en tystnadskultur uppstår och lever vidare, hur sexuella övergrepp relativiseras och på så sätt kan fortgå och på hur konspirationsteorier kan invadera till synes begåvade människors sinnen. När såväl Katarina Frostenson som Horace Engdahl börjar antyda att de detaljerade anklagelserna mot Jean-Claude Arnault bara är en del av ett smutsigt krig om positioner i offentligheten, är det omöjligt att inte bli illa berörd. Hur känslolös kan man egentligen bli?

Medan anklagelserna växer orerar Horace Engdahl i en lång intervju med Matilda Gustavsson om Katarina Frostenson, agget mot henne och anklagelserna mot hennes man:

– Jag vet att det funnits oräkneliga skrivande kvinnor som skulle ha gett sin högra arm för att bli hennes polare eller bara få röra hennes väska. Hon vet med bestämdhet att det här är en förtalskampanj, en smutskastning. Men det hela kommer så småningom att utredas. De som ligger bakom kommer att bli straffade.

Egentligen bär det här reportaget bara på ett problem. Jag saknar en ordentlig redovisning av källorna,

Egentligen bär det här reportaget bara på ett problem. Jag saknar en ordentlig redovisning av källorna, eller åtminstone ett utförligt resonemang om hur vissa påståenden kommit till. Ibland drar Matilda Gustafsson helt enkelt iväg och tolkar utan att jag som läsare har möjlighet att kontrollera allt.

Men detta är en randanmärkning. Reportaget om kulturprofilen i november 2017 är en milstolpe i svensk journalistik, och ”Klubben” är en stark pendang.