Att ”redpilla” är att vanligt begrepp i den leriga del av högerinternet som börjar med Hanif Bali och slutar med grova samtal på trollforumet 4chan. Uttrycket är hämtat från filmen ”The Matrix” där protagonisten Neo erbjuds ett konkret val mellan ett rött och blått piller. Ta det blåa pillret och stanna i den förljugna, virtuella verklighet som mänskligheten är förslavad i. Eller ta det röda – och vakna upp ur drömmen och se den råa, sanna verkligheten. Metaforen översatt till högerdiskurs: PK–samhällets åsiktskorridor slår dunster i ögonen på dig.
Sett med såna ögon är den svenska, Londonbaserade journalisten Kajsa Normans ”En alldeles svensk historia” ett rejält, rött stolpiller. Syftet: att visa på den förljugna baksida som det inskränkta Sverige är för navelskådande för att ens se. Redpilla oss ur PK–Sveriges trygga famn.
Boken är nämligen, rent tekniskt, ett typexempel på en riktigt bra (om än hårt vinklad) fackbok.
Boken är en noggrann uppgörelse med ett Sverige som Norman ser som helt impregnerat av en förljugen, tilltäppt monokultur, komplett med medier som mörkar invandringens baksida och ett politiskt klimat som inte tillåter invandringskritiska åsikter. Formulerat så låter det förstås ungefär lika upphetsande som en valfri borgerlig ledarsida en mulen tisdag. Men det vore att vara allt för avfärdande. För det första fordrar det internationella mottagandet ett visst mått av respekt: boken har redan getts ut på engelska med den mer ödesmättade titeln ”Sweden’s dark soul: the unravelling of utopia” och fått gillande recensioner i både The Guardian och The Times. Och för det andra: de brittiska kritikerna har en poäng.
Boken är nämligen, rent tekniskt, ett typexempel på en riktigt bra (om än hårt vinklad) fackbok. Norman behärskar skrivandet, har ett drivet berättande och vet att varva tung materia med tydliga case som pressar läsaren framåt genom texten. Trots att hon tar sig an den ganska komplexa uppgiften att förklara den svenska folksjälen, från Gustav Vasa och brukssamhället över till den svenska modellen, neutralitetsåren och Olof Palmes humanism håller boken en nerv som bör få många svenska författare i samma genre att sparka förläget i sanden. Här har många att lära.
Historien är med det snygga berättandet och den gedigna researchen övertygande. Jag sveps med.
Läsaren får genom boken följa Chang Frick, ja han från alternativnyhetssajten Nyheter Idag, och den armenska migranten Samvel Atabekyan, från uppväxten fram till 2016. Frick är den judiske romen med den tuffa uppväxten som tycker sig ha sett igenom PK-samhället, går med i SD och slutligen tar sig an den stora draken DN från sin lilla alternativmediesajt. Atabkeyan är armenen som gör allt för att integreras i sitt drömland Sverige, lär sig språket, kulturen, utbildar sig och skaffar jobb men som på grund av en stelbent byråkrati trots det utvisas. Två extremer som båda studsar på den tjocka ytspänning som Norman gör gällande att det svenska samhället bjuder dem som inte riktigt passar in.
Historien är med det snygga berättandet och den gedigna researchen övertygande. Jag sveps med. Både Fricks och Atabekyans livshistorier är upprörande för alla med det minsta rättvisepatos. Det råder inga tvivel om att Sverige inte är schlaraffenlandet för alla. Det röda pillret börjar verka. För nog ligger det något i att Sverige präglas av ett klimat där konsensus och anpassning gärna går före ärlighet och konflikt? Och nog är det möjligt att det spelat in i orsaken till textens ramhistoria: medias saktfärdiga rapportering om de sexuella övergreppen i Kungsträdgården 2015, som inte blev nyheter förrän efter ett drygt halvår då samma saker skett i Köln. Som gjorde att Stefan Löfven ena månaden kunde förfäkta fria gränser och bara några månader senare kommendera ut gränsvakter för att stoppa de flyktingar han nyss bjudit in.
Ja. Visst finns det viktiga nyanser om det svenska samhället att ta med sig här, för den nyfikne och självrannsakande. Alldeles säkert. Men verkligen inte bara. Och absolut inte på de extrema nivåer som Norman drar det till. I takt med att boken närmar sig nutid sätter hon också plattan i botten och gasar rätt genom väggen, från en intressant, ja rentav läsvärd alternativ läsning av svensk historia och rakt ut i ett sumpigt högeruniversum. Det kan vara för att tillfredsställa den internationella publikens behov av att få sina nordic noir-fördomar uppfyllda. Jag vet inte. Men när Norman börjar anklaga den svenska politiken för att vara närmast totalitära förmyndare, påstå att svenska medier bedriver aktiv opinionsbildning på nyhetsplats och teckna en bild av Sverigedemokraterna som ett parti som sedan länge lagt nazismen bakom sig så rämnar tyvärr det som hade kunnat bli en byggsten till en ny, mer komplett svensk självförståelse.
Kvar blir tyvärr ännu en pillerprånglare, fast i samma ensidiga fälla som den PK-maffia hon satt sig ut för att avslöja.
