Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/4

Recension: "Jag stannade kvar i Auschwitz" – Eddy de Wind och "Medlöparna" – Geraldine Schwarz

Två vittnesböcker om Förintelsen som kommer i vår belyser varsin sida av Förintelsens grymhet. Läkaren Eddy de Wind som skrev dagbok i Auschwitz och Geraldine Schwarz bok om farföräldrarna som var medlöpare i Hitlertyskland. Sinziana Ravini hoppas så många som möjligt kommer läsa.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Eddy de Wind

Jag stannade kvar i Auschwitz – En läkares vittnesmål

Översättning: Per Holmer

Natur och kultur

Géraldine Schwarz

Medlöparna – En berättelse om Europas glömska

Översättning: Jan Stolpe

Albert Bonniers

Det är en skam att judar fortfarande förföljs och trakasseras i våra samhällen och att minnesdagen över Förintelsens offer behöver polisbevakas.

Vad tjänar det till att vi lär oss av historiska misstag om dessa lärdomar inte når alla och envar? Det räcker inte att minnas då och då. Vi behöver minnas varje dag, för fascismens vindar blåser över Europa och resten av världen som aldrig förr.

LÄS MER: Ester och Leon berättar om minnena

Det har nu gått 75 år sen judar, romer, muslimer, homosexuella och politiskt oppositionella befriades från nazisternas förintelseläger av Röda armén. Det är ett ypperligt tillfälle att ta sig an Förintelselitteraturen, för Förintelselitteraturen lär oss vad det är att vara människa, på både gott och ont.

För som Eddy de Wind skriver i sin bok ”Jag stannade kvar i Auschwitz”, även SS-soldaterna var människor. Att förpassa nazismen och dess våldsverkare till bestialitetens domäner, förhindrar oss från att förstå hur denna ohyggliga dödsmaskin överhuvudtaget kunde komma till stånds.

”Jag stannade kvar i Auschwitz” är den enda fullständiga vittnesboken som skrivits innanför ett utrotningslägers murar. Boken ges ut nu på ett dussintals språk, med hjälp av de Winds son, efter att ha fått en liten halvtafflig publicering 1946, som gick förlorad bland dåtidens vittnesböcker.

Eddy de Wind hade fördelen att vara utbildad läkare, vilket gav honom vissa förmåner i lägret. När han kom ut levande på andra sidan, utbildade han sig till psykoanalytiker specialiserad i ”koncentrationslägersyndrom” och flergenerationstrauman bland judiska patienter.

Den psykologiska skärpan finns redan i denna vittnesbok som de Wind skrev i den dagliga fasan och stanken av bränt människokött, i en total ovisshet om vad som skall ske härnäst. Varje ny rad i boken blir en triumf över döden, men också över hatet, i vissheten om att varje dag han tar sig igenom helskinnad därinne också kunde innebär en dag närmare slutet.

LÄS MER: Antisemitismen är en del av Sveriges mörker

Winds alterego Hans, (ifall boken skulle hamna i fel händer) tillbringar sina dagar med att försöka förbättra villkoren för sina nära och kära, inte minst frun, som bor bara några hundra meter längre bort, genom att smuggla mat och kärleksbrev till henne. Då och då lyckas de få förstulna kärleksögonblick. Men för det mesta går dagen ut på att följa dagsrutinerna och passa upp så att man varken retar upp Bademeister eller Scheissmeister. Det viktiga är att alla är i rörelse. Hela tiden. Samt att inte informationen om gaskamrarna når de nyanlända, så att kaoset inte skall sprida sig i lägret.

Hans berättar med en knivskarp, ibland rentav kylig precision hur kvinnor skändas av sadistiska självutnämnda läkare, hur kroppar puttas in och bärs ut ur gaskamrarna, hur diarrén rinner från grannens översta säng på honom, hur sjukdomarna sprids och förvandlar fångarna till vålnader.

De Winds vittnesbok åtföljs av en senare skrift som handlar om vilka sorts psyken som klarade sig bäst i denna feodala maktapparat. De som inte tappade förståndet var de som såg en räddning i döden. De som lyckas leva en dag i sänder, utan varken för stora hopp eller rädslor. Av de 1,1 miljoner judar som deporterades till Auschwitz överlevde endast 4000.

En annan typ av vittnesberättelse är fransk-tyska författaren Géraldine Schwarzs "Medlöparna - En berättelse om Europas glömska", som tar sin utgångspunkt i farfaderns och farmoderns relation till Hitler och nazismen. De var varken offer eller bödlar, utan vanliga medlöpare.

Farfadern köpte en fabrik från en judisk kollega för en spottstyver, men även möbler från husen som lämnades av de deporterade judarna. Hade de tillskansat sig dessa saker om de inte någonstans innerst inne inte hade vetat att dessa judar aldrig hade skulle återvända, frågar hon sig. Utan medlöparna hade Hitler aldrig kunnat begå brott av en sådan omfattning. Hitler brukade dessutom ta tempen på sitt folk med jämna mellanrum. Den första massiva deporteringen av judar som ägde rum 1940 var ett test. För att vänja medborgarna hade polisstyrkorna undvikit våld och bokat passagerarvagnar, i stället för godsvagnar som det blev senare. Och när han senare stötte på motstånd, valde han att utrota judarna i isolerade läger i Polen.

För att vänja medborgarna hade polisstyrkorna undvikit våld och bokat passagerarvagnar, i stället för godsvagnar som det blev senare.

Vi får också läsa om medlöparnas undergång, om de 10 000 nazister som dömdes av tyska och allierade militärdomstolar, därav 806 till döden, vilka en tredjedel avrättades och de 10 000 berlinare som begick självmord de sista krigsveckorna. Men också om omvärldens medlöperi. Frankrikes Vichyregim som skickade tusentals judar till gaskamrarna, liksom Italien, Holland, Rumänien och Argentinas blockering av migrationsflödena före och efter kriget.

Bokens starkaste passager är de som analyserar medlöparnas trauma. Ett trauma som paradoxalt nog inte har så mycket med brotten som begåtts, utan med förlusten av den idealiserade auktoritetsgestalt som Hitler representerade. Hitler förmedlade en känsla av allmakt och förlusten av honom innebar också förlusten av ett narcissistiskt objekt och en nedvärdering av jaget.

Schwarz avslutar boken med en noggrann dissekering av nazismens och fascismens fortlevnad och spridning i våra samhällen i dag. Dels genom figurer som Marine Le Pen och Viktor Orbán, men också om olika länders försök att gottgöra historiska misstag. Ett exempel är Angela Merkels generösa mottagande av syriska flyktingar 2015, och hur många presidenter som faktiskt smällde igen dörren i näsan på henne när hon försökte övertala dem att göra detsamma.

Jag hoppas att så många som möjligt kommer läsa både de Winds hjärtslitande vittnesbörd och Schwarz hårresande analys av främlingsfientlighetens och medlöperiets både historiska och nutida former. Det är allas vårt ansvar att motarbeta dessa krafter här och nu och på alla sätt och vis vi kan.