Den stora frågan i det tjeckiska parlamentsvalet 2017 var livsmedel. Multinationella bolag hade systematiskt sålt sämre varor på den Centraleuropeiska marknaden. Bulgarien dundrade om ”matapartheid”, Viktor Orbán om ”samtidens största skandal” och tjeckiska politiker överträffade varandra i hur de skulle ställa Bryssel till svars.
Exemplet saknas märkligt nog i Ivan Krastevs och Stephen Holmes nya bok ”Ljuset som försvann”. För deras tes, som har tonvikt på Centraleuropa samt täcker Ryssland, USA och Kina, är nämligen att vi sedan Kalla kriget befunnit oss i ”imitationens epok” där liberalismen har blivit offer för sin seger när (nästan) hela världen härmar den.
LÄS MER:Stimulerande men deprimerande om EU
I Centraleuropa innebär detta känslan av att vara en billig kopia, offer för andras manipulationer. Enligt författarna förklarar detta regionens ressentimentpolitik.
Med långessän ”Efter Europa” 2017 blev den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev en stjärna. Äntligen någon som kunde ställa diagnos på det jobbiga rasist-Östeuropa! ”Efter Europa” var viktig eftersom den satte utvandringen från dessa länder i relation till ”flyktingkrisen”. (Låt vara att upphöjandet av essän utan diskussionen blev lite läskigt – som om det kom en enda svensk bok om Brexit vilken alla enades kring). När Krastev nu återvänder med Stephen Holmes, juridikprofessor med inriktning på demokrati, är det för att ta tempen på liberalismen.
Ni hör ju att det är ett snyggt narrativ. Det blåser hål på liberalismens koloniala mallighet och placerar skuld där vänster och konservativa kan enas.
Det är en stimulerande bok. Bättre än Timothy Snyders snarlika ”Vägen till ofrihet” (2019). Här finns humor och insiktsfulla tankar, som att Ryssland beter sig som en ”skrattspegel” till USA när de använder argument om suveränitet för att rättfärdiga ockupationen av Krim.
Om Moskva bara låtsades, försökte Centraleuropa genuint kopiera västerländska institutioner. Medan Kina 1989 satte stopp för demonstranterna som ville imitera. Men den imiterade, USA, börjar lida när världen hinner ikapp – och väljer därför Trump och murar.
LÄS MER:Problematiskt om Trump som rysk marionett
Ni hör ju att det är ett snyggt narrativ. Det blåser hål på liberalismens koloniala mallighet och placerar skuld där vänster och konservativa kan enas.
Men i vetskap om att tesen därför kommer imiteras i spalterna är det, trots förtjänsterna med ”Ljuset som försvann”, viktigt att understryka invändningarna. Utvecklingen kan tolkas på flera vis. Och efter ett varv med rödpennan inser jag i hur hög grad man har offrat komplexitet för att kunna knyta rosett på paketet.
Populisterna vet detta, men sedan EU-inträdet har man haft en utländsk syndabock.
Författarna menar dels att Centraleuropas dissidenter inte hade andra ambitioner än att kopiera väst. Från György Konrád till Václav Havel är det en sanning med modifikation. Är det förresten inte lite märkligt att anta att när Havel 1992 gjorde lag av mänskliga rättigheter så var det ”imitation”? Man kan tänka sig att han hade erfarenheter som ledde dit på egen hand.
Dels skedde de grova ekonomiska övergreppen i Centraleuropa när de inte ”imiterade” utan insisterade på att göra på sitt vis. 1990-talet präglades av att en elit som svidat om från kommunistkostymen bestal folken med hemmasnickrade modeller som kupongprivatisering.
LÄS MER:Tillbaka till Prag
Populisterna vet detta, men sedan EU-inträdet har man haft en utländsk syndabock. Fast Krastev och Holmes avfärdar i en bisats vikten av att populister skyller på väst som ”banalt”. Jo, om man inte tydligt vill peka på de fel som görs i länder som har långt kvar till demokratisk mognad – och därmed paradoxalt friskriver dem från agens – för att det stör berättelsen så är det ju en banal insikt.
Vad som saknas är detaljen att miljontals rumäner, tjecker och slovaker länge har demonstrerat mot en korruption de betraktar som frätande samhällssjuka med inhemska rötter.
Kanske är det därför som ”livsmedelsvalet” i Tjeckien saknas. Det vanns nämligen av mannen som skrek högst om Bryssels kolonialfasoner. Av en slump är han, numera som premiärminister, också landets störste livsmedelsproducent. De EU-stöd som har gått till att förbättra hans jordbruk har förskingrats. Han äger stora medier och var agent åt säkerhetspolisen före 1989.
Klart ovanstående stör om man har syfte att säga att liberalismen behöver vara pluralistisk med nationell särart för att överleva och att ”imitation” blev ett hinder för detta. Då kan man inte påpeka att EU:s krav på att behandla minoriteter korrekt är universellt rimliga, utan får göra sig lustig om Brysselliberaler i mental safarihatt. Då låter det såhär: ”regimimitationen efter 1989 företer kusliga likheter med de val där väljarna under partifunktionärers överinseende låtsades välja de enda valbara kandidaterna”.
Eller när författarna förklarar hur rumäner fastnar mellan mutors normalitet i öst och att korruption bannas i väst. Vad som saknas är detaljen att miljontals rumäner, tjecker och slovaker länge har demonstrerat mot en korruption de betraktar som frätande samhällssjuka med inhemska rötter.
Vetskapen om hur de kommunistiska strukturerna har överlevt, och vilken skada detta ställt till med på liberal demokrati, är utbredd och går längre än vad ”Ljuset som försvann” medger. Det hade gett en rättvisare bild av vad som har gått snett – men också lett till den för berättelsen trista slutsatsen att det kanske är för lite imitation som har ställt till det.
