Kort introduktion. Kjell Andersson präglade svensk pop och rockmusik från andra halvan av 70-talet och i alla fall trettio år framåt. Mest välbekant är det nära samarbetet med Ulf Lundell men Kjell Andersson jobbade också med bland andra Eldkvarn, Gyllene Tider, Totta Näslund, Wilmer X och många, många fler under sina år på skivbolaget EMI.
På visitkortet stod A&R (artist- och repertoar) men i praktiken var han producent, rådgivare, kreativ pådrivare och formgivare av skivomslag. Han satte dessutom ihop såväl hyllningsskivor som ett antal maffiga samlingsboxar med bland andra Evert Taube och, förstås, Ulf Lundell. I Kjell Anderssons dator finns också en påbörjad Håkan Hellström-box som skulle ha sammanfattat de första tio åren. Den blev aldrig klar.
Jag har själv levt nära mycket av den musik Kjell Andersson varit delaktig i. Det han var med och skapade har utan tvekan påverkat hur jag ser på såväl livet som musiken och det svenska språket.
Nu är Kjell Andersson pensionär men är den där typen som inte kan sluta jobba. Han har vigt sitt liv åt musiken, åt skivorna och åt EMI och hittar inte bromsen. Så han har skrivit den här boken som är intressant men tjatig. Påfrestande rörig men bitvis pedantisk. Stundtals reflekterande men också självupptagen, långsint och i sina stycken rentav sur.
Det han var med och skapade har utan tvekan påverkat hur jag ser på såväl livet som musiken och det svenska språket.
Kjell Andersson var stor i den svenska musikbranschen när det fanns tålamod och resurser. Artistskap formades över tid och musiken spelades in i stora studios. Och inte minst - makten låg hos skivbolagen. Ett kontrakt var en nödvändighet för att överhuvudtaget kunna göra en platta och, som Kjell Andersson själv skriver på flera ställen, vilket bolag du hamnade på kunde avgöra vilken väg din musik tog.
I Ulf Lundell hittar Kjell Andersson sin oslipade ädelsten. Redan från första demon hjälper Andersson den begåvade men osäkre Lundell att välja och välja bort. I Kjell Andersson får Ulf Lundell med tiden en jämbördig sparringpartner och tillsammans hittar de fram till succén ”Kär och galen”. Men redan efter det går något sönder.
Kjell Andersson och Ulf Lundell är på många sätt lika. Arbetarbarn som tar spjärn mot det nybyggda folkhemmet för att med en imponerande självklarhet och en romantisk syn på livet i kombination med grundmurad jobbmoral ta för sig av den serverade friheten. Men när ”Den vassa eggen” ska spelas in i Köpenhamn blir det öppen strid. Ulf Lundell är full och trasig. Kjell Andersson känner sig utanför ”när musikerna tar över”.
Kjell Andersson är inte den typen av producent som själv spelar och som handgripligen kan göra plattan. Hans styrkor är engagemanget, drivet, kärleken till musiken och förmågan att sätta ord på det han vill åstadkomma.
Svagheterna blir uppenbara när energin går över i skoningslöshet och orden inte räcker till. När han känner sig exkluderad, osedd och sårad kommer ”den svarta hunden” fram hos honom. Vreden och sedan panikångesten.
Svagheterna blir uppenbara när energin går över i skoningslöshet och orden inte räcker till.
Utifrån framstår Ulf Lundell och Kjell Andersson enkelt uttryckt som två jobbiga, jävla egon som kan göra konstnärliga stordåd tillsammans. Men som oundvikligen kommer att avsky varandra. Så blir det också. Lundell bryter med Andersson i samband ”Måne över Haväng” och Kjell Andersson sågar det mesta han har gör efter det. Men skriver samtidigt långa, patetiska mejl som han aldrig skickar. Några av dem finns i boken.
Lundell är dock den ende som Kjell Andersson tycks ha en irreparabel konflikt med. Andra artister hackar han på mer i förbifarten. Ibland erkänner han i och för sig också ett och annat felbeslut.
Det är också slående hur det dröjer runt 200 sidor innan någon kvinnlig artist tar plats i Kjell Anderssons historieskrivning. Och då handlar det om att han vill att Kajsa Grytt och Malena Jönsson från Tant Strul ska fotograferas nakna med sand, snäckskal och sjöstjärnor omkring sig.
LÄS MER:Lundells producent om sprickan: Gått åt helvete
Samtidigt är det fint med en självbiografi så full av skav, skavanker och småaktigheter. Boken är på det viset mycket mänsklig.
Dagens musik och musikbransch tycks Kjell Andersson mest känna avsmak inför och hans slöa och slentrianmässiga förakt inför journalister och recensenter är bara fånigt. När Kjell Andersson faller över i ren bitterhet tycker jag mest synd om honom.
Samtidigt är det fint med en självbiografi så full av skav, skavanker och småaktigheter. Boken är på det viset mycket mänsklig. Kjell Andersson är bufflig och bullrig och tvärsäker när det gäller jobbet och musiken, men skör, tafflig och osäker i relationer. Det finns en ömhet i berättelsen om det långa förhållandet med Bodil Malmsten och när pusselbitarna faller på plats kring det egna ursprunget och hur han blev som han blev blottar han en, visserligen valhänt, men ändå, nakenhet inför livets konstigheter.
Jag känner stor respekt för Kjell Anderssons gärning. Efter att ha läst hans bok kan jag inte påstå att jag tycker jättemycket om honom som person. Det är garanterat inte heller det han var ute efter när han skrev sin bok.
Han skulle dock ha behövt en tuffare redaktör, rentav en vass producent som kunde ge samma struktur och stadga åt berättelsen som Kjell Andersson gav åt de skivor han arbetade med.
Missa inga bokrecensioner från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra litteraturrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Litteraturrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
