Jimmie Åkesson log och hoppade för att se sina anhängare på andra sidan barriären av journalister och fotografer.
– Sverigevänner! Jag vet vem som har vunnit det här valet. Det är Sverigedemokraterna. Vi stärker vår vågmästarroll, vi ökar vårt mandat i riksdagen och vi ser att vi kommer att få ett oerhört inflytande över det som händer i Sverige.
LÄS MER:Böneförbud och kultur under press – välkommen till SD-land
Valet 2018 var Sverigedemokraternas verkliga inbrytning i svensk politik. Sen valnatten har partiet oavbrutet befunnit sig i centrum för den offentliga debatten och det politiska spelet. Utvecklingen saknar motstycke. På två decennier har partiet gått från en marginell och högerextrem rörelse till ett etablerat parti som kan bli landets största. I riksdagsvalet 1998 fick det inte mer än tusen röster. Tjugo år senare, över en miljon. Inget annat nordeuropeiskt land har sett en sådan utveckling för ett parti sprunget ur den fascistiska vit makt-rörelsen.
I riksdagsvalet 1998 fick det inte mer än tusen röster. Tjugo år senare, över en miljon.
Hur har det varit möjligt? Hur kan nästan en femtedel av befolkningen tänka sig att stötta ett parti med den bakgrunden?
I reportageboken ”In klampar Jimmie” försöker journalisten Pontus Mattsson ge några svar. Han har följt Sverigedemokraterna sen valet 2006 – först som reporter på Sveriges radio och sen på SVT – och är en av de journalister som ägnat mest tid och energi åt partiets inträde på den politiska arenan. Han, om någon, borde med andra ord veta. Tyvärr har han valt att lämna sina egna insikter utanför framställningen och i stället fokuserat på vad en lång rad politiker, opinionsbildare, motståndare, anhängare och statsvetare har att säga om saken. Det är rakt och effektivt – om än något tunt. Det mesta som ryms på sidorna har nämligen sagts många gånger tidigare. Trots detta fyller boken en funktion. Den ger en snabb och god sammanfattning av de perspektiv som dominerat debatten alltsen Jimmie Åkesson klampade in.
Själv slås jag framför allt av två saker:
För det första: Det politiska motståndet har nästan uteslutande drivits av taktiska överväganden. Flera tunga politiker som Pontus Mattsson intervjuat, som Mona Sahlin och Göran Hägglund, vittnar om hur principer sköts i bakgrunden till förmån för spelteoretiska överväganden. Inom de etablerade partierna fokuserade strategerna nästan enbart på vad som skulle kunna gynna respektive missgynna Sverigedemokraterna. Något som många av de intervjuade är skeptiska till i dag.
Den enda som avviker från denna linje i Pontus Mattssons digra material är vänsterpartisten Rossana Dinamarca. Hon beskriver övertygande behovet av ett genuint ställningstagande, oavsett konsekvenser:
– Det går inte att bara förhålla sig taktiskt till detta. Det finns argument både för och emot att protester kan gynna Sverigedemokraterna. Det kan skapa sympati men det kan också stigmatisera partiet. Till sist måste man gå efter den egna övertygelsen, och min övertygelse är att det är viktigt med motstånd för att det inte ska bli öppna portar.
Rossana Dinamarca menar dessutom att det har funnits en naiv föreställning om att man kan vinna debatten enbart med fakta.
– Rasismen bekämpar man inte med fakta utan med känslor.
För det andra: Sverigedemokraterna har lyckats spalta upp svensk politik efter en helt ny konfliktlinje – och nu tänker jag inte på den uppmärksammade GAL-TAN-skalan – utan på motsättningen mellan de som är nöjda och de som är missnöjda, oavsett politisk färg.
Statsvetaren Marie Demker sammanfattar detta bra:
– Nu är en massa missnöjda människor samlade på ett ställe, i stället för att vara utspridda i alla partier och på det viset påverka alla partier och göra det möjligt att hitta kompromisser. Nu blir det ett påtagligt starkt fokus på väldigt hängivna uppfattningar där de andra partierna, som egentligen har ganska skilda uppfattningar i flera frågor, hamnar på andra sidan gentemot Sverigedemokraterna.
Detta har skapat ett djupt avstånd till övriga partier som i förlängningen är en fara för demokratin. När inget missnöje finns kvar i de ”vanliga” partierna går det heller inte att kanalisera detta på något konstruktivt sätt. Det enda som lever och frodas är motsättningen.
Eller, med den socialdemokratiska debattören Lotta Grönings tydliga bild:
– De fungerar som en dammsugare som suger upp allt missnöje som finns, de behöver inte ta ansvar för någonting, de kan lova allt. Vilket problem det än är så är Sverigedemokraterna där och ställer sig på den sida där majoriteten av de missnöjda befinner sig.
Ja, Jimmie Åkesson kanske ler, men han har knappast särskilt mycket att vara glad för. Det enda han och hans partikamrater lyckats skapa är ett stort och destruktivt utrymme för allsköns gnäll.
LÄS MER:Sveriges största parti – trots det rasistiska ursprunget
