Jag satt trollbunden och lyssnade på Randi Mossige-Norheims radiodokumentär ”Vipeholmsanstalten” när den sändes i P1 förra hösten. Berättelsen om det ökända sjukhuset i Lund och synen på dem som kallades för idioter och sorterades i olika grader av obildbarhet och debilitet var både gripande och förfärande.
I det femte och sista avsnittet sa Mossige-Norheim att 1960-talets nya omsorgslag medförde att de stora institutionerna började tömmas. Vipeholm startade sin verksamhet 1935, förvandlades senare till ett gruppboende och stängdes definitivt 1982. Samma påstående läser jag i journalisten Thomas Kangers nya bok, ”Idiotanstalten”. Han var researcher till radiodokumentären och har själv i både filmade reportage och debattartiklar tidigare uppmärksammat Vipeholm.
Den där tidsangivelsen om stängningen 1982 förvirrar mig. Jag jobbade nämligen på Vipeholm 1984-1988. Först som sommarvikarie på några låsta avdelningar, sedan helgnätter på det som kallades för stormen och slutligen under ett drygt års tid tillsammans med fem färgstarka profiler i sjukhusområdets första öppna gruppboende.
Kanger är övertygad om att det är uttryck för en medveten strategi, passiv euthanasi (dödshjälp), från sjukhuschefen Hugo Fröderbergs sida.
LÄS MER:Recension: ”Du är inte längre min dotter” av Frida Boisen
Kanger har gett sin bok underrubriken ”Reportage om ett brott”. Det ekar av Sjöwall Wahlöös klassiska ”Roman om ett brott”. Och efter en välskriven och effektiv inledning där tillkomsten av Vipeholm tecknas både i rörande detaljer och stora drag, ger sig Kanger i kast med själva brottet: svältdöden under andra världskriget. 1941-1943 mer än tredubblades dödligheten bland de manliga patienterna på Vipeholm. Kanger är övertygad om att det är uttryck för en medveten strategi, passiv euthanasi (dödshjälp), från sjukhuschefen Hugo Fröderbergs sida.
De mest ömtåliga av patienterna på Vipeholm dog inte, menar Kanger, bara på grund av mindre förändringar av kosthållning, hygien och bemanning under kriget (som chefsläkaren sa), utan till följd av att Fröderberg lät det ske. Han larmade inte, bad inte om extra ransoner fett till dem som höll på att svälta ihjäl och gav i vilseledande förklaringar till den ökade dödligheten. Han hade kunnat rädda dem om han velat, men gjorde det inte.
Detta är en grov anklagelse och när Kanger första gången framförde den i Tv4:s Kalla fakta och DN 1999, ledde den till en hård diskussion i spalterna. Flera forskare vände sig mot hans sätt att använda fakta och professorn i statsvetenskap, Marie Demker, tog till och med hans tillvägagångssätt som startpunkt för en problematisering av journalistkårens oförmåga att på ett tillförlitligt och systematiskt sätt samla in, analysera och värdera data.
En annan av Kangers kritiker var Elin Frykman, som senare disputerade på en avhandling om de hjärtskärande kariesexperimenten på Vipeholm. Hon menade att Kanger utan att inse det föll in i en folkhemskritisk genre och dessutom vände på beviskedjan: han tog för givet det som skulle bevisas i stället för att bevisa det. Till och med medicinalrådet Karl Grunewald, känd för sitt arbete för att förbättra livsvillkoren för utvecklingsstörda, kritiserade Kanger i en starkt polemisk artikel i SvD.
Jag förstår att Kanger har ruvat på revansch. Där han i slutet av 1990-talet såg ett avslöjande som han trodde skulle leda till en statlig utredning om historiska missförhållanden på Vipeholm, såg andra ett orättvist angrepp på folkhemmet och personen Hugo Fröderberg. ”Idiotanstalten” är otvivelaktigt ett försök till upprättelse.
LÄS MER:Recension: ”Om Nadja” av Fanny Ambjörnsson
Detta är en grov anklagelse och när Kanger första gången framförde den i Tv4:s Kalla fakta och DN 1999, ledde den till en hård diskussion i spalterna.
Kanger har gjort ett omfattande arkivarbete. Han visar övertygande hur vissa av Fröderbergs egna formuleringar går igen och ekar i andra texter, inklusive tillsynsmyndigheters rapporter och forskares resultat. Han läser patientjournaler, avhandlingar på tyska och lägger ihop material från olika arkiv.
Problemet är bara att han precis som 1999 gör för branta tolkningar och rena associationsfel. Det må så vara att saker händer samtidigt: men att patienter svälter ihjäl och att chefsläkare i sina dagboksanteckningar funderar på det etiskt försvarbara med eutanasi eller uttrycker sig vedervärdigt om dem han är satt att vårda, kan ha samband - men måste inte ha det.
Rent mänskligt kan jag förstå Kangers behov av att skriva reportaget om ett brott. Han vill leda sin ifrågasatta hypotes i bevis. Jag önskar dock att han i stället hade handskats mer varsamt med sitt unika material och på så vis öppnat för en annan diskussion – exempelvis den om människovärde och sårbarhet, som Fanny Ambjörnsson nyligen så väl gestaltade i boken ”Om Nadja” om sin multihandikappade och fysiskt sköra syster.
LÄS MER:Recension: ”Tänk om – en studie i oro” av Roland Paulsen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
Missa inga recensioner från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra litteraturrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Litteraturrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
