Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Athena Farrokhzad är poet, översättare och skrivarkurslärare på författarutbildningen på Biskops Arnö. Bild: Carla Orrego Veliz
Athena Farrokhzad är poet, översättare och skrivarkurslärare på författarutbildningen på Biskops Arnö. Bild: Carla Orrego Veliz

Recension: "I rörelse" – Athena Farrokhzad

Athena Farrokhzads nya diktsamling består av en rad fristående dikter om rörelser – politiska och personliga. Sinziana Ravini känner hopp om poesins förmåga att sätta ting och människor i rörelse.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Poesi

Athena Farrokhzad

I rörelse

Albert Bonniers

Efterord av Lars Raattamaa

Hur kommer det sig att människan föds fri, men att hon överallt står i bojor? undrade en gång Rousseau, och konstaterade att det var ägandeviljan som förslavade henne. Lacan fann denna förklaringsmodell otillräcklig. Enligt honom var det språket som begränsar och alienerar oss, genom det glapp som ständigt uppstår mellan våra tankar och det vi faktiskt säger och skriver. När jag läser Athena Farrokhzads nyutkomna diktsamling "I rörelse", kommer jag att tänka på deras pessimistiska slutsatser. Jag hade så gärna velat presentera Farrokhzad för Rousseau och Lacan, en poet som visar att befrielsen, i alla fall stundtals, är möjlig.

LÄS MER: Recension: "Atlas över en invecklad värld" – Adrienne Rich

Det är en befrielse som kanske bara är illusorisk. Men illusionen får verkan, sätter mig i rörelse, likt den gyllene marmoreringen på de ljusblåa pärmarna, så vackert formgivna av Sepidar Hosseini. De får omslaget att se ut som en skimrande swimmingpoolyta. När jag håller bokens pärmar öppna mot mig, inser jag plötsligt att guldslingorna är utdragna konturer av en världsatlas, vilket är en tjusig blinkning till Adrienne Richs "Atlas över en invecklad värld", nyss översatt av Athena Farrokhzad och John Swedenmark. Det är med andra ord en hel värld som satts i rörelse i Farrokhzads ödesmättade diktning. För att inte säga i brand.

Här finns landmassornas, gränsernas och folkets fysiska rörelser. De rörelser som förenar de synliga politiska rörelserna med hjärtats hemliga. I rörelse är också orden, som i dikten "Europa", när hon ställer denna världsdel mot väggen och undrar: ”När ska du bli värdig dina miljoner gästarbetare?” och längre fram: ”En dag ska jag utkräva hämnd för alla nedbrända flyktingförläggningar. En dag ska du tigga alla romer om förlåtelse”. Det är en fantastisk blandning av tsunami och förhörsledarstil: Ibland undrar jag vad hon egentligen menar när hon deklamerar: ”Avantgardet är bara imperiets PR-trick”.

De stora vågornas raseri avstannar ibland i mer skvalpande, vaggande dikter som "Ankarbarn": ”Det är blodets dag Det är jordens natt // Släpp nu relingen, lilla skatt”, barn som blir till bokstavliga ankare: ”Det är havets barn Det är ordens mor // Han sjönk till botten, din storebror” med det storslaget sorgsna slutet: ”Det kommer ett skepp // Det är lastat med begrepp // öppna havet med din käpp och släpp greppet // släpp”.

Få poeter skriver så episkt patosfyllt, så febrigt, roligt, galet, fritt och samtidigt med en sån tillbakahållen våldsamhet och sorgsen ironi som Athena Farrokhzad.

Få poeter skriver så episkt patosfyllt, så febrigt, roligt, galet, fritt och samtidigt med en sån tillbakahållen våldsamhet och sorgsen ironi som Athena Farrokhzad. Jag skrattar och gråter om vart annat. Det här är affektpoesi på hög nivå, för den lyckas enligt mig faktiskt överbrygga den olyckliga fåran som uppstod mellan språkmaterialister och nyromantiker för några år sen. Farrokhzad bevisar att det går att skriva konceptuellt nydanande och känslomässigt drabbande samtidigt. Det är inte så viktigt att fastställa huruvida metaforen är död eller inte, om dikten rimmar eller inte. En bra poet, kan döda en metafor ena stunden, för att återuppliva den i nästa. Det viktiga är rytmen, klangen, sången, hur bra de är på att uppröra och beröra läsaren och hur väl de lyckas väcka de dödas röster.

LÄS MER: Athena Farrokhzad: "Makt kommer med ansvar"

Farrokhzads humor slår aldrig nedåt: ”Europa, när ska jag skriva mina dikter med en medioker vit mans självförtroende?” eller ”Jag är arg på Svenska Akademien för att den ger feodalismen dåligt rykte”. Här finns också en mycket ömsint diktduell med Göran Palm, när hon går fram till honom, i en matbutik i Paris. Han står och tittar på en burk tomatsoppa som om det vore en tavla av Andy Warhol. Hon bekänner först sin avundsjuka, för att sen snyggt invertera maktrollerna: ”Där är Göran Palm. Jag tittar på honom. Göran Palm. Jaha”.

Här finns också en uppfostrande klang, som i den fenomenalt vackra dikten ”Bröd och rosor”: ”lilla lever, akta dig för dem // som inte bekänner sig till några ideologier // de är kapabla till vad som helst”. Ondskan finns också i reduktionen, i viljan att reducera varandra till kön, hudfärg klass, respektive kamp. Vi blir varandras skrattspeglar. I dikten "Reduktionen" kämpar diktjaget med sig själv, som ingen annanstans: ”det värsta är att jag vill förkroppsliga // alla erfarenheter som aldrig beretts plats // och på samma gång utgå // som kropp ur världen”. Jag hade gärna sett mer av denna inre rörelse. De svåraste kamperna är trots allt de som vi för med oss själva.

Men Farrokhzad brottas med världens ordning och det är storslaget nog. Det var länge sen jag kände ett så stort hopp för poesins förmåga att sätta människor och ting i rörelse.