Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Recension: "Hovjuvelerarens barn" – Gunnar Bolin

I "Hovjuvelerarens barn" formar journalisten Gunnar Bolin med utgångspunkt i brev och samtal med släktingar, en berättelse om sin kosmopolitiska släkt. En fascinerande, men något ojämn bok, tycker Johan Werkmäster.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Släktbiografi

Gunnar Bolin

Hovjuvelerarens barn

Albert Bonniers förlag

Journalisten Gunnar Bolin arbetar sedan 1987 på Sveriges Radio P1:s kulturredaktion, men är kanske för en bredare allmänhet mest känd för att ha tävlat i tv-programmet ”På spåret”. I relativt mogen ålder (han är född 1957) bokdebuterar han nu med ”Hovjuvelerarens barn”, en berättelse om hans egen kosmopolitiska släkt.

Den ryske tsarens hovjuvelerare Wilhelm Bolin och hustrun Maria köpte 1902 en egendom i Småryd i utkanten av Båstad. De lät bygga ett imposant fritidshus som under somrarna kom att bli en samlingspunkt för stora delar av denna rysk-österrikiska släkt med svenska rötter.

LÄS MER: Recension: "Eldungen" – Torbjörn Elensky

I villan på Småryd finns mängder av gamla brev – på ryska, svenska och tyska – som tillsammans bildar ett slags gigantiskt arkiv över släkten Bolin. Gunnar börjar läsa breven systematiskt. Tiden i Ryssland, innan tsaren störtades och juvelerarfamiljen tvingades fly, finns väl dokumenterad. Däremot dröjer det innan han hittar något intressant om sin pappa Gerhards barndom i Österrike.

Författaren vill ha en förklaring till varför hans egen farmor Karin, uppvuxen i ett överklasshem i Moskva, gifte sig med en ung österrikisk socialist och blev hemmafru i en trist småstad drygt en timmes tågresa söder om Wien. Hur var hennes tillvaro där på 1920- och 1930-talen, decennierna mellan världskrigen? Och hur var Gerhards uppväxt?

Med utgångspunkt i breven och annat material, men också i samtal med sin åldrade far och andra släktingar, börjar så författaren att forma sin berättelse. Inledningsvis har jag lite svårt att följa med. Det är så många namn att hålla reda på. Jag blir inte särskilt engagerad av släktens tid i Ryssland, ej heller av de något torra redogörelserna för de politiska skeendena i Europa i början på 1900-talet (även om jag inser att de fyller sin plats genom att skapa ett sammanhang).

Men från och med att Gunnar Bolins farmor Karin, tillsammans med sin mor Maria, beger sig till Wien efter första världskrigets slut, blir berättelsen levande på ett helt annat sätt. Det märks att det är just denna tid, mellan krigen, i Österrike som engagerar författaren mest.

Fast det är mycket som han inte har kunnat ta reda på. Luckorna får han fylla i själv, och det gör han på ett närmast skönlitterärt sätt. Han målar upp scener och skapar imaginära men fullt tänkbara dialoger. Som när pappa Gerhard i 13-årsåldern skickas till Wien för att bo hos sin faster Hilda och hennes sadistiske, nazi-anstrukne man Hugo. Vad hände där? Vad sa Hugo innan han började klå upp Gerhard?

Författaren vill ha en förklaring till varför hans egen farmor Karin, uppvuxen i ett överklasshem i Moskva, gifte sig med en ung österrikisk socialist

Somrarna med släkt och vänner i Skåne är också livfullt beskrivna med ett myller av färgstarka människor i alla åldrar, de flesta vana att konversera på diverse språk.

Men de avsnitt som jag tycker mest om i boken är de återkommande samtalen som Gunnar har med sin far på ett äldreboende i Bromma. De fungerar som en ram till denna fascinerande men spretande och något ojämna familjeberättelse ”om en släkt i skuggan av tre diktaturer”, som det heter i undertiteln. Gerhard älskar att provocera sin omgivning. Han är ofta elak och sällsynt snål. Det sticker sonen inte under stol med. Men samtidigt tecknar han ett kärleksfullt och starkt berörande porträtt av fadern.

Gerhard Bolin avlider 2016, 94 år gammal. I samband med begravningskaffet håller Gunnars bror ett tal och säger: ”Upp med en hand alla som nån gång varit riktigt förbannade på vår far!” Ett kärleksfullt småskratt sprider sig och alla höjer sina händer.