Den norske dramatikern Henrik Ibsen hade många motton. Ett av dem lyder: "Att dikta är att hålla rättegång mot sig själv." Och med den rannsakningen gjorde han indirekt, och helt utan ”autofiktion”, en skarp genomlysning av det sena 1800-talets konflikter på såväl individ- som samhällsnivå.
"Ibsen Nor" är ett internordiskt samarbete mellan Natur och kultur, norska förlaget Oktober och danska Rosinante. Ett Ibsenprojekt som utförs på radikalt olika vis av tre författare men som först vinner på god bekantskap med klassikern. Genren är prosa och det handlar om tre romaner som inspirerats av Ibsens dramatik och som vill visa att hans stycken kan kläs om och sätta samtida problem under debatt.
De tre författarna är inte inbilska när det gäller vår tids klassikerberedskap. De vet att den är inte är god. Det är bara att fråga våra politiker. Ebba Busch Thor t ex som häromåret missade alla tre författarnamnen bakom några centrala titlar. En av de författare som skulle namnges var Klas Östergren. Han är central i det nu aktuella projektet.
LÄS MER:I dockhemmet är livet en saga där lyckan handlar om pengar
Den av de tre som hanterar projektet mest självsvåldigt är föga förvånande Vigdis Hjorth som för närvarande är mest omtalad för sin senaste roman "Arv och miljö". Hon är ju ständigt på utmanande humör. Den här gången är det en slank roman hon kommer med, kort och full i fan.
I sin roman "Henrik" formulerar hon sitt avståndstagande från den borgerliga familjen och den trygghet som är titelpersonen Henriks modesta krav på ett liv utan friktion och konfrontation. Henrik tar inte livet av sig i Hjorths variation på temat. Han blir inte en aristokratisk Hedda Gabler i ny tid med sekelslutsleda och förakt för borgerlig anpassning. Nej, Henrik har gjort sig hemmastadd i den "småsakslåda" som han inrättat och uthärdar med sprit och lagom uppgivenhet.
Det grandiosa självmordet som kunde vara en konsekvens av att han åter möter den kvinna han aldrig fick är inte Henriks utväg. Det blev bara repor i lacken när Henrik siktade mot en bergvägg men tvingades veja för mötande bil. Tragisk ironi i övergivet småborgarliv. Henrik är en förlorare utan hopp, "en vissnande fegis" och i stället blir det hans älskade Tale Løvlie som tar livet av sig.
Det är god melodramatisk underhållningsprosa och lek med rollerna som denna korta roman bjuder på. Men också en förutsägbar uppgörelse med en mansroll som vi sett genomskådad i parti och minut. Jag tar ändå med mig Hjorths "småsakslåda". Den bilden varnar.
Den av de tre som hanterar projektet mest självsvåldigt är föga förvånande Vigdis Hjorth som för närvarande är mest omtalad för sin senaste roman "Arv och miljö". Hon är ju ständigt på utmanande humör.
Merete Pryds Helles roman "Nora" går rakt på kvinnosaken och gör inga konstigheter av konflikten mellan kärlek, "det svagare könet" och försörjningsfrågan. Det är rask och rak epik. Torvald adresserar "min lilla lärka" och Nora förklarar att han är melodin i hennes liv. "Och jag är sångfågeln som sjunger den."
Vi känner intrigen, det dryper om replikerna, hon nynnar och sjunger "Se din lilla älva dansa" och det pulserar i hennes underliv. Jag kan ändå undra om författaren kan få fyr, fart och flamma på den eld som skall bränna bort lögnerna i bankmannens dockhus vars väl och ve hotas av Noras förfalskade underskrift för att rädda Torvald.
Pryds Helle försöker inte komma runt det kitschiga i denna kärlek på ojämna villkor och strösslar med ord vi känner om lust och beundran. Men vi inser att ju starkare kärleksförklaringarna uttrycks ju närmare kommer avslöjandet och katastrofen.
Nora dansar sin Tarantella, den som doktor Rank förklarat för henne "driver ut både spindelns och känslornas gift ur kvinnan". Som sig bör är dansen verkets höjdpunkt. "Frihet! tänker Nora, det måste vara det här man menar."
Ibsens stycke och Merete Pryds Helles text återställer undantagsmänniskans normala proportioner. Vi vet bara alltför väl och sedan länge hur det kommer att gå.
Klas Östergrens "Hilde" är det stora numret i sviten. Med sina 300 sidor är romanen mycket mer än en förlagsspekulation och ett utfört uppdrag. Här får vi en roman av omfång och med pretentioner. Mer än de två andra delarna i utgivningen förutsätter den inte bara bekantskap med Ibsens teman utan dessutom att läsaren är hemmastadd i dramerna "Frun från havet" och "Byggmästare Solness".
Pryds Helle försöker inte komma runt det kitschiga i denna kärlek på ojämna villkor och strösslar med ord vi känner om lust och beundran. Men vi inser att ju starkare kärleksförklaringarna uttrycks ju närmare kommer avslöjandet och katastrofen.
Båda gestaltar neuros och besatthet i en epok där romantik och grandiosa människor kan läsas av som samhälleliga seismografer i ett Europa mellan världskrigen. De berättar om tidens skalv. Det är spännande och skrivet med den lika lediga som formsäkra prosa som är Östergrens märke.
Östergren känner Ibsens värld och dramatik väl. Hans översatta volymer i Ibsens "Samtidsdramatik 1 och 2" räknar in tolv pjäser levande dramatik av världens mest spelade dramatiker. Alla bör de finnas till hands för den som söker Ibsenkontakt. Som bonus får man förord av Leif Zern, skrivna med övertygande synpunkter och lätt buren kunskap.
En återkommande formulering i romanen är att "fingra på andra människors öden". Av lust och dominansbehov. Där ligger skarp varning i de orden. Hilde Wangel ser den driften som räddningsprojekt och känner vällust när aktioner lyckas och otålig besvikelse över dem som inte mottar hjälpen. Likväl kommer hon att gå in i ångest med de epokens symtom som började diagnostiseras av tidens psykiatri.
Det gör den vaksamt överlägsna Hilde till ett fall och kaos hotar henne. I Berlin finner hon tidsandan men iakttar sig själv som en människa täckt av hård glasyr, på långt avstånd från det borgerliga kollektivet.
LÄS MER:Henrik Sjögren tecknar Bergmans teaterhistoria
Snart hamnar Hilde på doktor Liebigs analyssoffa och nervösa besvär blir tecken för psykoanalytikern att iaktta och tolka. Hildes självreflektion börjar med tanken : "Jag måste sluta fingra..." Den robusta kvinnan funderar över gränserna mellan klåfingrighet och missriktad välvilja.
Merparten av romanen utgörs av Hildes tal på Liebigs soffa, en mental thriller skapad av Hilde själv. Symbol för denna resa mot insikt är färgen "blå", blått som havet som hon kommer från, blått som i det porslin som maten täcker men som urskiljs allt mer under varje måltid.
Intrigen kompliceras så småningom av att Byggmästare Solness dyker upp. Relationen blir den att Hilde Wangel som doktor Liebig försöker "öppna" nu öppnar Solness, en människa som levt i lögn, förnekelse och framgång. Författaren fingrar skickligt i Ibsens urverk.
LÄS MER:Recension: "Hilma Angered-Strandberg. En levnadsteckning" – Lilian Perme
Romanen slutar med ett fiktionsbrott som heter duga. Östergren övertar scenen och berättar om sitt eget tillkortakommande som ung danspartner till den då snart åttioåriga Alice Lyttkens i en nyårsvals i Österrike. I all vänlighet säger hon till den unge kavaljeren: "Du kan dansa lika dåligt som Sandemose. Men du kan aldrig skriva lika bra!"
Vad gäller Ibsen är rådet enkelt: Läs honom! Bättre mentalitetshistoria om det som format oss finns inte.
