Ibland brukar jag tänka att alla författare skulle kunna bli intressanta om de skrev som Karl Ove Knausgård. Om de bara satte sig ner och skrev exakt vad som for genom deras huvuden, skildrade precis vad som hände i deras liv just nu, utan att konstla till det för mycket. Då skulle vilka ämnen, känslor eller personer som helst bli medryckande.
Men endast Knausgård kan skriva som Knausgård och de som försöker sig på liknande experiment, gör bäst i att uppfinna något nytt som kan ta jag-romanen vidare, annars förblir de bleka kopior. Det är vad jag tänker på när jag läser Tove Folkessons "Hennes ord".
Jämförelsen med Knausgård kom förresten inte från mig, utan från en kritikervän som höll på att läsa samma bok som jag. Jag hade då endast läst 80 sidor och tyckte att det mest kändes som att läsa Eva Ström. Men efter vår lilla tankeutväxling, smög sig Knausgård in i min läsning som en osalig ande och började kommentera var och varannan rad. Då och då påpekade han att Folkesson skrev på ett alltför teatraliskt, sötsliskigt och affekterat sätt, för att kunna förtjäna jämföras med honom. Vad handlar då Folkessons bok om?
LÄS MER:Recension: "Den rödaste rosen slår ut" – Liv Strömquist
Historien kretsar kring Tove som försöker skaffa barn med sin fru, hennes oförmåga att ha sex för någon annans skull än sin egen, och viljan att bara ligga på rygg och ta emot. Det är rätt kul att läsa, men också rätt så ålderdomligt med tanke på att hon jämför sin passivitet med kvinnans position och aktiviteten med mannens. ”Ibland går det bra att ge, i korta stunder. Men sedan sluter jag mig, vill vara kvinna igen.”
Hon skriver också om livet som halvglammig författare i Stockholm, om hur det är att instagramma kring livet som ”Chanelbonde”, samt hennes ständiga möten med sin gamla mormor som håller på att dö och är så skröplig att hon måste bära Bregottpaketet med båda händerna. Mormodern är för övrigt bokens stora behållning. Hennes ord når ibland det outsägligas sublima höjder. Hade endast hennes ord fått finnas, hade boken nått lika högt.
Orden mellan mormoderns ord tar mig in en skrivprocess som i sina bästa stunder tycks vilja sammanföra det andliga sökandet med viljan att bli sedd antagen i författarparadiset tillsammans med gudar som Combüchen och Anyuru. I sina sämsta stunder liknar den en korsbefruktning mellan en enda lång transkribering av lösryckta dagboksanteckningar och en lärobok om celldelning och provrörsbefruktningar.
Jag får lära mig en massa om förlossningsdepressioner som går igen i generationer, ängslan som släpas omkring ”som silver från en äldre, förmögen släkting” och inseminationer. Jag får följa med in och ut på diverse kliniker och consciousness-resorts och lindas in i en halvandlig bomull som producerar meningar som: ”Att vilja bli gravid är att säga till Guden: Gör vad du vill med mig.” Och längre fram: ”En väg i mörkret öppnas, man ser glansen på ytan, men vad det är vet man inte.”
LÄS MER:Recension: "Roxy" – Alice Dadgostar
Här finns också fäderna. De frånvarande och kommande fäderna. ”Fröpappa, alla ord är så fula. Jag kräver ett språk. En bildlös Gud. Medmänsklighetens Gud i landstingets solblekta väntrum.”
Ja, det är inte för intet som Eva Ström känns så nära ibland, och så småningom lika närvarande som Knausgård. Till slut dyker han faktiskt upp, i texten, bokstavligen, när Tove skriver att Combüchen hävdat att hon i ett tidigare manus, ”försökte göra samma sak som Knausgård men inte hade den kapaciteten”.
Jag vet inte vad Combüchen skulle säga om den här romanen. Jag skulle vilja hävda att Folkesson, mot bokens slut lyckas frigöra sig från såväl Knausgård och andra möjliga jämförelsekandidater och hittar en stil som verkligen känns som hennes egen.
Det är ju trots allt det som den sanna litteraturen egentligen handlar om. Och om det är något som Folkesson lyckas mästerligt med, så är det att göra denna kamp, en kamp som bara kan vara hennes och ingen annans, transparent.
