Recension: ”Hem: Resor i Västergötland” av Erik Andersson

Det bästa man kan göra med sten är antagligen att bygga något. Detsamma gäller sannolikt ett femtiotal korta essäer, en rad betraktelser, som cirklar kring begreppet ”hem”, och mer specifikt landskapet Västergötland. Och Erik Andersson har gjort något så ovanligt och sympatiskt som en gedigen, själfull, välskriven meditation över ett uråldrigt landskap och dess historia.

Han tar oss med på vandringar genom Sveriges vagga, där han har siktat in sig på alla de socknar i Västergötland som har ordet ”hem” i ortnamnet. Varnhem, Berghem och Sandhem förstås, men också de ortsnamn där ”hem” assimilerats i sammansättningar som Lerum, Hajom eller Askim. Bokens kapitel följer helt sonika de vandringar till fots som Andersson genomfört runt var och en av dessa femtio socknar.

Som barn ur en karg och mager Ölandsjord är det nästan exotiskt hur rik och självsäker myllan känns och hur stolta gårdarna, stora kyrkorna och utbredda industrierna är.

LÄS MER:Recension: "Det långsamma livet” av Abdellah Taïa

Det är ett lågmält, men ambitiöst initiativ. Och på samma vis fungerar boken. Den liksom smyger sig på och blir rätt snabbt svår att lägga ifrån sig. Andersson har klafsat, plumsat, klampat samt klättrat runt och skildrar sina strövtåg i hembygden på de mest påtagliga vis. I en tid där landskapet, den fysiska jorden, väcker politiskt laddade frågor om resursförvaltning och klimat, samtidigt som många svenskar inte kan se skillnad på åker och äng är det en fröjd att få läsa en text som rör sig så nära det kulturlandskap som fortfarande försörjer oss.

Som barn ur en karg och mager Ölandsjord är det nästan exotiskt hur rik och självsäker myllan känns och hur stolta gårdarna, stora kyrkorna och utbredda industrierna är. Även om Andersson förstås hellre talar om landets minsta socken, eller bergets lägsta punkt. Han filosoferar friskt, men bildat och med hjälp av imponerande research ställer han nyfikna frågor och hävdar sällan svar. Vägen är bokstavligen målet i dessa korta essäer, eller som det låter i Anderssons recept på en bra dag: ”Man åker någonstans och går sedan omkring och intresserar sig för vad man kan hitta.” Det är själva nyfikenheten som är nerv och driv, vid sidan av en språkhantering som ibland gränsar till putslustig men håller balansen med hjälp av en innerlig upptäckarlust och oförblommerad nördighet.

Jag får efterhand en känsla av att vilja utbrista: ”Vad trevligt!” utan en uns ironi. En alldeles lagom engagerande bok, det låter misstänkt. Jag dras med i språkkullerbyttor och insnöade funderingar, står och kliar mig i huvudet över en informationsskylt eller dryftar etymologin i Öttum med samma förnöjsamhet. Kanske är detta en bok i tiden, ändå. Högröstade debatter har blivit monotoni men den lågmälda rösten bryter igenom.

Kanske är detta en bok i tiden, ändå. Högröstade debatter har blivit monotoni men den lågmälda rösten bryter igenom.

LÄS MER:Recension: ”Ett liv på vår planet – en vision för framtiden” av David Attenborough och Jonnie Hughes

I en tid då ordet ”hem” sällan varit mer aktuellt — till och med statsministern har med eftertryck påtalat att det är där vi bör hålla oss — får boken en nästan svindlande effekt, då den i sitt upprepande, vardagliga sätt att röra sig visar hur många fler sidor av ”hem” som finns om man tittar noga, hur mycket mer som finns att upptäcka om man stannar upp, ser sig om, tar en runda till. Anderssons ”Hem: Resor i Västergötland” är en inspiration, som helt klart kommer få dig att se med nya och skarpare ögon på det du har omkring dig. Och är inte just detta litteraturens uppgift?

Andersson har vänt och vridit på ovanligt många och till synes oansenliga gråstenar. Han har inte smällt upp något skrytbygge som ska överleva oss alla, likt flera av de berömda kyrkovalv han passerar på sin färd. Men han har under sju års tid samlat till en svit av betraktelser som jag önskar att många, också utanför den egna hembygdens gräns, ska få njuta av att läsa.

Tove Folkesson