En kvalmig junidag 1966 sade vi, ett tjugotal rekordårsbarn i övre tonåren, adjö till våra familjer på Hovedbangården och steg på tåget för att åka på språkresa till Bamberg i norra Bayern.
Ett par timmar senare samlades vi i restaurangvagnen och medan Lüneburgheden rusade baklänges in i skymningen utanför fönstren hälsade ledaren oss välkomna.
Efter en mjukstart med ett gott råd på temat frihet under ansvar (Bier auf Wein – laß das sein! Wein auf Bier – das rate ich dir!) kom så två förhållningsorder: för det första att aldrig föra kriget på tal och för det andra att våra värdfamiljer såg umgänge med de amerikanska soldaterna från militärbasen utanför staden med oblida ögon.
Det där drygt halvsekelgamla minnet av ett påbud om tystnad stiger till ytan i mötet med konstnären Nora Krugs grafiska släktkrönika "Heimat".
"Heimat" är ett grandiost exempel på det som i Tyskland kallas Vergangenheitsbewältigung, att bemäktiga sig det förflutna genom att konfrontera det: att vara tysk är att ha ”historien i blodet och skammen i generna”.
Till formen är "Heimat" ett samtidigt vildsint expressivt och konstnärligt behärskat collage av brev, fotografier, utdrag ur skoluppsatser, dokument ur arkiv och teckningar som tillsammans bildar allt detta en skuggrik och gripande berättelse om en vindlande vandring i det förflutnas labyrinter.
Det är först som vuxen och sedan många år bosatt i New York som Krug lär sig texten till den tyska nationalsången och vidrör den tyska flaggan, en livslång beröringsskräck som bara kan övervinnas genom att återvända till Tyskland och anträda resan tillbaka i tiden.
I bokens upptakt finns ett färgfoto från 1980 av trädgården utanför Krugs barndomshem i Karlsruhe.
Hennes mor står vid staketet och ser ett transportplan från den närliggande amerikanska militärbasen stiga mot den urblekta himlen.
För den treåriga Nora som sitter vid redskapsskjulet var planen väsande, vrålande och farliga djur som ”ofattbart nog hade beslutat sig för att låta oss leva”, så hon ”förstod att något en gång gått fasansfullt fel”.
När Krug hugger sig väg genom tystnader, lögner, hemlighetsmakeri och skam, för att finna sanningen om sin familjs och sina släktingars liv under nazismen, är det framförallt två gestalter som träder fram i helfigur: dels hennes farbror Franz-Karl, SS-soldaten som var 18 år när han stupade i strid, dels hennes morfar Willi, privatchaufför åt en judisk affärsman som senare gick med i NSDAP.
I en av farbroderns skrivböcker hittar hon en text med titeln ”Juden, en giftsvamp”. Handstilen är driven och prydlig och i marginalerna finns teckningar med flinande flugsvampar: ”Precis som den giftiga svampen kan döda en hel familj kan juden döda ett helt folk.”
Krug träffar en man som under Kristallnatten såg synagogan i staden brinna ned till grunden när han var en liten pojke. Hon frågar sig vad morfar Willi han såg och var han befann sig då och ger den sedan många år döde mannen fyra illustrerade svarsalternativ A-D, som i en frågesport.
Detta är bara ett av otaliga exempel på det lätta och osentimentala anslag som lämnar allt öppet och därför drar in läsaren i denna oförglömliga berättelse om att återerövra sin identitet, sin hemvist i historien.
