Joel Halldorfs nya bok, ”Gud: Jakten” kan ses som en fortsättning på hans tunnare pocket ”Gud: Återkomsten” som kom 2018. I den sammanfattade han på ett bildande och tillgängligt vis den diskussion som förts under 2000-talet om att religionen gjort en storstilad återkomst i offentligheten. Halldorf, förankrad i pingströrelsen, är i detta inte bara en iakttagare utan också deltagare. Han har ställt sig mitt i den sekulära samtiden och – med ett frikyrkligt uttryck – frimodigt berättat om sitt kristna perspektiv, inte minst på Expressens kultursida. Om Halldorfs kall (ett annat mycket protestantiskt uttryck) nu varit att verka i sekulära sammanhang, så kan man nog se det som en fjäder i hatten att hans nya bok är utgiven på Christer Sturmarks humanistiska bokförlag Fri Tanke.
Boken heter alltså jakten, och den konnotation av fartfylldhet som ges av både titel och omslag avspeglas i innehållet. Mycket avhandlas och även om perspektiven är djupa – Halldorf visar hur antiken, medeltiden och tidigmodern tid angår oss än idag – är boken högst präglad av samtiden. Visst finns här Platon, Muhammed och Simone Weil, men det är Tinder, Twitter, TikTok och Trump som ger boken dess driv. Samtidskritiken tycks vara det som främst triggar igång författaren.
För oss som anser att man behöver förstå kristendomen i all sin mångfaldighet för att begripa även de moderna västerländska samhällena så bistår boken med flera välkomna och bildande perspektiv. En annan förtjänst är hur Halldorf vrider och vänder på det individualistiska sekulära samhällets dominerande normer, åskådningar och förhållningssätt. Oavsett om man håller med om de förståelser han ger av fenomen som frihet, oberoende, kärlek och gemenskap lär de för många fungera perspektivförskjutande och utmanande.
Boken menar sig ha en huvudtes: att alla människor är religiösa. Människan är en dyrkande varelse och söker andliga erfarenheter. Men det sekulariserade eller ”avförtrollade” samhället har medfört att människor idag dyrkar ”sekulära substitut”: nationen, konsumtion, teknologi. Relaterat finns också idén om att människan idag upplever existentiell tomhet trots materiellt välstånd. Det är vanliga troper, närmast klichéer, som kanske låter intuitivt sanna, men som riskerar falla sönder när man petar på dem. Greppar inte tesen för brett – är det verkligen samma sak att hålla på ett fotbollslag eller njuta av naturen som att tro på Gud? Banaliserar inte det i så fall kristendomen? Hur vet vi förresten att människor var så himla existentiellt intresserade och tillfredsställda förr? Därför hade jag gärna sett en djupare diskussion om bokens tes. Men under stora delar av resan försvinner den bort bakom saker som Cambridge Analytica, coronakrisen och me too.
Alltså, boken tycks i sitt utfall vara mindre styrd av tesen än av vad Halldorf läst och skrivit om de senaste åren. Det betyder också att han inte riktigt valt vilket ben han står på och vilken roll han ska inta. Ibland framstår han som en andlig vägledare för kristna trossyskon. Emellanåt som en pingströrelsens apologet (Knutby var en avart, missionen hade goda sidor). Då och då som en försiktig förkunnare som föreslår för sekulära svenskar att kristendomen möjligen har något som är mer gott och sant än alternativen. Ofta är han politisk samtidskommentator eller opinionsbildare. Men för att tesen skulle kommit mer till sin rätt hade han kanske behövt vara mer historiker eller sociolog.
Vill man vara ogin kan man då kalla boken spretig och riktningslös. Men man kan också välja att vara generös och benämna den rik och vindlande. I alla fall måste man erkänna att Halldorf lyckats med det som i slutet avslöjas som bokens främsta ambition: att stimulera, provocera, samt locka till funderingar över läsarens egna positioner.
Missa inga recensioner från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra litteraturrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Litteraturrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
