Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

Recension: "Gileads döttrar" – Margaret Atwood

"Gileads döttrar", Margaret Atwoods uppföljare till "Tjänarinnans berättelse", är en roman som borde ha stannat i byrålådan. Det menar Mattias Hagberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Margaret Atwood

Gileads döttrar

Översättning: Inger Johansson och Annika H. Löfvendahl

Norstedts

Jag har alltid haft svårt för uppföljare. Det är något problematiskt med berättelser som tar vid där författaren redan satt punkt, särskilt när impulsen verkar vara kommersiell. Jag menar, vilken fasa om Franz Kafka fått för sig att skriva ”Processen II” eller Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings återkomst”.

Det är alltså med viss bävan jag öppnar och läser ”Gileads döttrar”, Margaret Atwoods fortsättning på storverket ”Tjänarinnans berättelse” från 1985.

Men så klart även med en viss förväntan.

”Tjänarinnans berättelse”, om det patriarkala och totalitära Gilead, har länge varit en personlig favorit. Få andra författare har lyckats gestalta klaustrofobin i en allomfattande teokrati lika skickligt som Margaret Atwood. Närvaron i ”Tjänarinnans berättelse” är genuin och smärtsam. Varje detalj, varje replik och varje åtbörd är i denna roman laddad med den skräck som godtycklig maktutövning alltid ger upphov till.

”Tjänarinnans berättelse” är, utan tvekan, en av de stora dystopiska skildringarna från förra århundradet, en roman jag alltid läser med andnöd.

Framför allt har jag satt värde på slutet, på det faktum att Margaret Atwood vågade klippa av sin berättelse och låta allt bli hängande i luften. Hon gav aldrig det slutgiltiga svaret på vad som hände med Offred, tjänarinnan. Klarade hon sig? Eller slutade hennes liv som så många andras i Gilead, med ett brutalt dödsstraff?

På många sätt var denna oklarhet kongenial med Margaret Atwoods ärende. Verklighetens totalitära regimer ger sällan utrymme för några personliga hjältedåd eller vackra och väl sammanhållna slut. Tvärtom. Total makt bygger på förmågan att bryta sönder alla personliga narrativ och alla individuella initiativ till förmån för en enda berättelse och ett enda handlingsförlamat kollektiv. I ett totalitärt samhälle är lydnaden aldrig det väsentligaste utan skräcken för det oförutsägbara våldet.

LÄS MER: Nya Handmaid's tale både lättare och tyngre

Visst fanns det ett visst motstånd mot regimen i ”Tjänarinnans berättelse”, kanske till och med en motståndsrörelse, men riktigt säker blev man aldrig som läsare. Kanske var de hemliga cellerna bara ytterligare ett av maktens trick, ett sinistert sätt att snärja illojala undersåtar.

I ”Gileads döttrar”, uppbyggd kring tre nya kvinnoöden i diktaturens skugga, är allt annorlunda. Här är det redan från början uppenbart att det finns ett välorganiserat motstånd och att de goda krafterna till slut kommer att segra.

Om ”Tjänarinnans berättelse” var en dystopi som tog stryptag på läsaren är detta en äventyrsroman som utlovar frisk luft och befrielse. Det är ingen dålig berättelse. Absolut inte. Margaret Atwood kan sitt hantverk och hon skriver med en lätthet som är förförande. Men det blir aldrig riktigt intressant, varken stilistiskt eller tematiskt.

Margaret Atwood gör sig själv en stor otjänst med den här romanen. Hon undergräver något av storheten i den ursprungliga berättelsen.

Redan efter ett fåtal kapitel har man räknat ut hur det hela hänger ihop. ”Gileads döttrar” är en roman som bygger på intrig, men tyvärr är intrigbygget alltför synligt. Historiens skelett, själva konstruktionen, verkar den här gången ha varit överordnat gestaltningen. Margaret Atwood återberättar istället för att levandegöra. Hon refererar och sammanfattar när jag som läsare önskar närvaro. Dessutom har hon en ovana att förklara och lägga ut texten om den materiella och sociala situationen i Gilead. Det fiktiva världsbygget verkar här viktigare än själva berättelsen.

Orsaken är förmodligen att hon skrivit med ett öga på sina beundrare, på alla fans som hört av sig till henne genom åren och velat få svar på alla möjliga frågor. Det är åtminstone vad hon skriver i sitt efterord. Framför allt har hon velat klargöra ”hur det gick till när Gilead föll”. Resultatet är så klart givande för alla läsare som är intresserade av de faktiska förhållandena i det uppdiktade Gilead, de som har ett behov av att få alla pusselbitar på plats, men någon intressant litteratur blir det tyvärr inte. Snarare tvärtom.

LÄS MER: Recension: "The handmaid's tale" säsong 3, HBO Nordic

Margaret Atwood gör sig själv en stor otjänst med den här romanen. Hon undergräver något av storheten i den ursprungliga berättelsen. Det klaustrofobiska är inte längre lika klaustrofobiskt nu när man vet att allt slutar lyckligt. Det goda segrar över det onda.

Nej, jag önskar faktiskt att den här romanen inte hade kommit ut. Inte för att den är dålig i sig, utan för vad den gör med ”Tjänarinnans berättelse”. Jag kommer aldrig att kunna läsa den med samma behållning igen.