Det går ett stråk av vackert vemod genom Eileen Changs roman ”Ett halvt liv av kärlek”, trots att det är förfärliga kvinnoöden hon skildrar. Trots också att hennes roman tilldrar sig under det 1900-tal då japanerna ockuperade Kina och slaget om Shanghai, som är romanens huvudplats, ägde rum. Inte heller massakern i Nanjing 1937 som krävde 100 000-tals kinesers liv lämnar blodiga spår i berättelsen. "Ett halvt liv av kärlek" är en roman om hur livet kunde gestalta sig då i förra seklets första hälft för människor i en privilegierad klass och där kärleken mellan två som aldrig får varandra är central.
Det är ingen tvekan om att Eileen Chang öser ur eget liv, där hennes bakgrund i en framstående borgerlig Shanghaifamilj, ger historien trovärdighet och kuslig skärpa. Insiktsfullt berättar hon genom några av huvudpersonerna om kvinnors kringskurna liv i en tid och ett land där kvinnans rättigheter knappast fanns och där mannens våld i hemmet tillhörde den tysta vardagen, och då jakten på lämpliga män eller hustrur var en familjeangelägenhet.
"Ett halvt liv av kärlek", så tonsäkert översatt av Anna Gustafsson Chen, gavs ut 1948 – en gammal bok alltså, men skriven nära tiden den skildrar och ändå som tidsdokument värd att översättas.
LÄS MER:Recension: "Kejsarens barn" – Claire Messud
LÄS MER:Hon vägrar vara offer i männens värld
Det är krångligt i början att hålla reda på alla namn och relationer inom familjen och mellan släkter, mellan första hustrun och andra, mellan bihustrur och konkubiner och så vidare. De initiala lässvårigheterna är förstås inte Eileen Changs fel utan beror på egen okunskap om kinesisk vardag och de regler som styrde livet. Regler som inte minst påverkade äktenskapsval, familjerelationer och umgängesseder, som reste murar mellan rika och fattiga, mellan stad och land.
Ibland är detaljerna för många, men jag märker när jag bläddrar tillbaka hur viktiga de ändå ofta är och hur de frammanar tiden och ger liv åt miljöerna.
