Bakgrunden till "Befria Universiteten", en ny bok av statsvetaren Erik Ringmar, är en händelse som utspelade sig för ett drygt år sedan vid statsvetenskapliga institutionen i Lund där Ringmar är lärare. När han skulle göra om litteraturlistan till en av de kurser han ansvarade för, fick han kritik av aktivistiska studenter för att han tagit bort en artikel av en mycket berömd feministisk teoretiker vid namn Judith Butler.
Ringmars argument för att plocka bort artikeln ifråga var goda, texten fungerade helt enkelt inte på kursen. Studenterna vände sig då till institutionsledningen för att klaga på att Ringmars kurs saknade ett genusperspektiv. En medial cirkus följer, där landets stora tidningar varnar för att den akademiska friheten är i fara genom en statligt initierad policy för genusintegrering av all undervisning. ”Affären Butler” blir sedan en sak för norska, franska, danska, tyska och indiska! tidningar. Det kom fram att statsvetenskapliga institutionen i Lund hade en riktlinje som föreskrev att 40 procent av kurs litteraturen skulle vara författad av kvinnor. Historien blev än mer spektakulär då Judith Butler själv blev intervjuad om saken och tog starkt avstånd från att hennes forskning skulle påtvingas någon kurs genom kvotering.
Riktigt bisarrt blir det när han vill ta bort möjligheten att söka anslag från olika offentliga och privata finansiärer av forskning.
Så långt är detta en väl berättad och till delar sedelärande historia. Problemet är att Ringmar (och många andra) dragit på tok för stora växlar på denna enskilda och vill jag hävda tämligen unika händelse. För det första är det enligt min mening rimligt att institutionen och inte den enskilde läraren bestämmer innehållet i sin kurs. Studenter söker sig inte till enskilda lärare utan vill gå en utbildning för vilken en institution ansvarar. Besluten sker efter kollegiala diskussioner och det är enligt min erfarenhet ytterst sällan, faktiskt knappast aldrig, detta leder till konflikter mellan lärarna.
Principen som man använt sig av i Lund, att en särskild procentsats av litteraturen ska vara författad av kvinnor, är förvisso inte lyckad och visar på en inte obetydlig fyrkantighet. Men, för det andra, som ledningen för institutionen hävdat är denna procentsats att se mera som ett riktmärke från vilket det är helt legitimt att avvika under förutsättning att man kan presentera goda argument. Tanken bakom procentsatsen är inte kvotering utan istället att få lärarna att inte slentrianmässigt fortsätta med litteraturlistor som starkt domineras av författare som är män. Helt enkelt att tänka efter om det inte finns bättre eller åtminstone minst lika bra böcker och artiklar skrivna av kvinnor som platsar väl i kurslistan. Själv tycker jag att ett sådant ”medvetet förhållande till kön” fungerar och är nödvändigt för att motverka den historiskt betingade starka mansdominansen inom universitetsvärlden.
Ringmar nöjer sig emellertid inte att berätta denna förvisso speciella incident utan han ger sig i boken på att reformera hela det svenska universitetssystemet. Och det är nu det går riktigt fel. Hans huvudargument är att de svenska universiteten är statsbyråkratiska helvetesmaskiner som styrs av klåfingriga politiker. Men det hot mot den akademiska friheten som han beskriver kommer inte alls från någon centralbyråkratisk instans utan från aktivistiska studenter. Han hyllar de privata spetsuniversiteten i USA som bastioner för akademisk frihet men de har ingalunda varit befriade från denna slags studentaktivism.
Vi behöver en kvalificerad diskussion om forskningens villkor och den akademiska frihetens ställning i Sverige. Dessvärre är Erik Ringmars bok inte en god grund för att åstadkomma detta.
Ringmar hyllar vidare det kollegiala styret, dvs att de akademiska lärarna/forskarna skall ha den oinskränkta makten, men han missar då att den instans som ville att han skulle ändra innehållet i sin kurs just var ett sådant kollegialt organ. Han vill internationalisera de svenska universiteten men samtidigt kraftigt sänka de anställdas löner och ta bort ”fina titlar” som professor och docent. Man undrar hur vi då alls skall kunna rekrytera forskare från andra länder. Riktigt bisarrt blir det när han vill ta bort möjligheten att söka anslag från olika offentliga och privata finansiärer av forskning.
Detta skulle verkligen sänka den akademiska friheten eftersom forskarna då skulle bli helt beroende av universitetsledningarnas gunst och inte kunna erhålla externa anslag för att driva forskning efter sina egna idéer. Inte minst skulle detta drabba många unga forskare som genom att erhålla egna anslag kan skapa sig ett oberoende i förhållande till starka professorer. Han bortser också från att betydande delar av dagens forskning, också inom samhällsvetenskaperna, är beroende av omfattade databaser och bedrivs i stora internationella nätverk för vilka det krävs omfattande forskningsanslag.
För att summera: Vi behöver en kvalificerad diskussion om forskningens villkor och den akademiska frihetens ställning i Sverige. Dessvärre är Erik Ringmars bok inte en god grund för att åstadkomma detta.
