Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

Recension: Elton John – "Jag Elton John"

Alla vet att Elton John har knarkat och svinat runt. Men visste ni att han tog sitt mellannamn efter Albert & Herberts häst? Det avslöjar popstjärnan i sin underhållande och gränslösa biografi.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Självbiografi

Elton John

Jag Elton John

Översättning: Marianne Mattsson

Albert Bonniers

Inte många människor har rundat av en bejublad föreställning i Las Vegas med att kissa i en vuxenblöja på scen. Ännu färre skulle nog erkänna eller tala öppet om det i så fall. Men Elton John är inte som andra människor. Efter att ha opererats för prostatacancer fungerar inte blåsan riktigt som den ska. Ibland behöver han kissa lite snabbt. Medan han sjunger "Rocketman" inför 4 000 personer i Las Vegas. So what ..?

Den här biografin är stundtals löjligt underhållande och understryker med plågsam tydlighet att kaos är en gränslös granne med gud.

Nej, Elton John är inte som andra artister. Vilket man inte behöver läsa hans nyskrivna självbiografi "Jag Elton John" för att känna till. Men gör det ändå, för den här biografin är stundtals löjligt underhållande och understryker med plågsam tydlighet att kaos är en gränslös granne med Gud. Aldrig mer så än i underhållningsbranschen.

LÄS MER: Recension: Elton John "Farewell yellow brick road tour"

För det var ju dit Reginald Dwight siktade redan som barn i den trötta Londonförorten Pinner. Hans psykiskt instabila och lynniga mamma må ha fört vidare sitt notoriskt dåliga temperament, Elton John radar upp exempel på hur apjobbig han kan vara (tänk Jonas Gardell på steroider), men av henne ärvde han också en genuin och uppriktig kärlek till all slags populärmusik.

I samma stund som mamma Sheila kom hem med Elvis Presleys nya singel "Heartbreak hotel" måste det ha stått fullständigt klart att lille Reginald nog inte var skapad för den ansedda och klassiska utbildningen vid Royal Academy of Music, där han kommit in redan som elvaåring.

Redan tidigt gör de "Your song" tillsammans, Bernie Taupin skriver texten som Elton John får i knäet och tonsätter på en halvtimme.

Efter att ha guidat oss igenom en uppväxt som varken kan beskrivas som trygg eller särskilt kärleksfull skjuter Elton Johns biografi fart på riktigt när han bryter sig ur sitt vardagliga skal och tar sig namnet Elton Hercules John. Då har han turnerat runt i England och spelat med brittiske bluessångaren Long John Baldry, blivit kompis med Rod Stewart, jobbat som pubpianist och framförallt – genom en av musikhistoriens mest slumpartade tärningskast – börjat samarbeta med textförfattaren Bernie Taupin.

LÄS MER: Recension: "Rocketman"

Redan tidigt gör de "Your song" tillsammans, Bernie Taupin skriver texten som Elton John får i knäet och tonsätter på en halvtimme. Det är ungefär så långt hans tålamod sträcker sig under de här tidiga åren. Hittar han ingen melodi på den tiden så går han vidare till en annan text och börjar om. Men "Your song" gled alltså på plats mer eller mindre av sig själv, och blev också startskottet för Elton Johns enorma framgångar.

Det är såklart ingen nyhet att mycket av hans oberäknelighet både som artist och person haft med drogerna att göra,

Alla som växte upp på 1970- och 80-talet eller som har minsta intresse för popmusik vet också att de där framgångarna, fantastiska som de var, alltid gått hand i hand med skenande missbruk och självdestruktivt leverne. Frånsett några magiska år på 1970-talet, då han under en period fullkomligt spottade ur sig mästerverk, har Elton John varvat fantastiska poplåtar och stabila album med direkt bedrövliga insatser och musikaliska magplask.

Biografin är skriven av Elton John själv i tätt samarbete med Alexis Petridis, musikjournalist på The Guardian, och det gör att man stundtals kommer artisten riktigt nära. Tyvärr innebär det också en del tematiska upprepningar där Elton John gång efter annan beskriver hur han står på toppen och att vi inte kan ana vad som väntade precis runt hörnet. Jo, rätt snart kan vi faktiskt det, knark och ännu mera knark ...

Sir Elton John fick i somras ta emot den franska utmärkelsen Hederslegionen i Élyséepalatset i Paris. Bild: Lewis Joly

Det är såklart ingen nyhet att mycket av hans oberäknelighet både som artist och person haft med drogerna att göra, och det är heller inget som den numera nyktre Elton John själv försöker tona ned. Tvärtom. Som musikreporter hade jag rent av önskat att han skulle ha fokuserat lite mer på sitt hantverk, på själva låtskrivandet, och lite mindre på de i och för sig underhållande men också väldigt drogdimmiga historierna från en tid då Elton John drog i sig tillräckligt med kokain för att döda en häst.

Apropå häst. Om det mest imponerande med 72-årige Elton John är att han fortfarande lever och har sångrösten i behåll, så är det mest överraskande att han tog sitt mellannamn "Hercules" efter Hagas älskade skrothandlarpar Albert och Herberts gamla arbetshäst! Vill man vara historiskt korrekt var det väl efter deras brittiska föregångare, "Steptoe and son", men ändå. Vilken grej.