Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Nederländska Eva Meijer är filosof och författare, inspirerad av den sene Ludwig Wittgenstein. Bild: Irwan Droog

Recension: "Djurens språk" – Eva Meijer

Den nederländska filosofen Eva Meijer argumenterar i "Djurens språk" för att många djur har ett språk och därför förtjänar medborgerliga rättigheter. Synnerligen läsvärd, tycker Torgny Nordin, även om han är tveksam till några av bokens slutsatser.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Eva Meijer

Djuren språk. Det hemliga samtalet i naturens värld

Översättning: Johanna Hedenberg

Weylers förlag

En liten bok med stora ambitioner är "Djurens språk" av Eva Meijer: läs den! Nederländska Meijer är filosof och författare och hennes bok består, aningen förenklat, av tre delar.

Först argumenterar hon för att många djur och fåglar verkligen har ett språk, det vill säga att de besitter ett slags språklig kompetens. Därefter diskuterar hon språkhantering utifrån wittgensteinsk meningsteori och strukturalistisk språksyn. Slutligen propagerar hon för att åtminstone tamdjuren bör få medborgerliga rättigheter. För författaren följer det ena elegant ur det andra – en slutsats som emellertid inte alls är lika given som hon tror.

Oaktat vad man må tycka om slutsatsen i "Djurens språk" är argumentationen för djurs språk synnerligen läsvärd. Eva Meijer är alltså förtjust i Wittgenstein och har föredömligt tagit fasta på läromästarens insikt om att den filosofi man vill realisera beror på vilka exempel som väljs.

LÄS MER: Berguven utmanade vår uppfattning om oss själva

Meijer vet vilken filosofi hon önskar och väljer följaktligen inte sina exempel på måfå. Tvärtom erbjuds läsaren en lång parad med empiriska belägg vilka förstärker grundantagandet att djur inte bara kommunicerar och har läten, utan dessutom har språk med grammatik och syntax, inklusive en lång räcka häpnadsväckande förmågor att uttrycka dem på.

Med exempel hämtade från främst etologisk fältforskning berättar författaren om delfiner som kallar varandra vid namn; valar som sjunger tvåstämmigt; schimpanser vilka med teckenspråk beklagar en kvinnlig students dödfödda barn; bläckfiskar som uttrycker sig genom färger vars struktur antyder kännedom om substantiv, adjektiv och verb; nynnande giraffer och skönsjungande möss – och åtskilligt mer.

För någorlunda insatta i etologisk forskning är det mycket som känns igen, inte minst gäller det alla de förbluffande historier om primater vilka härstammar från Meijers landsman Frans de Waal.

Alla de exempel på olika slags språklig kompetens hos djur som lyfts fram är talande – och det finns för övrigt gott om ytterligare exempel som kunde stärkt hennes tes. Mest kraft lägger dock Eva Meijer på sina älskade jyckar vilka samtidigt hör till de djur som många – åtminstone hundägare – tror sig förstå och känna bättre än alla andra.

En sentida insikt är att djurbeteenden vilka tidigare betraktats som instinktiva i själva verket alltid rymmer kreativa komponenter. För djur är inga enkla maskiner utan kännande och tänkande varelser som drömmer och leker och djävlas och sörjer – precis som vi. Och många har uppenbarligen ett språk. Inte talspråk kanske, men komplexa sånger, komplicerad kemisk signalering, extraordinär färgkommunikation och sofistikerade danser vilka i många fall når upp till de kriterier vi har för meningsbärande språk.

Avslutningsvis menar Eva Meijer att etiska implikationer följer ur insikten om djurens språklighet. Jag är tveksam.

Katalogen med goda och intressanta exempel på djurs och fåglars språklighet gör i sig Meijers bok värd att läsa, men lika viktigt för författaren är hennes metodologiska synpunkter vilka genomgående är kloka och välartikulerade.

Med utgångspunkt från Wittgensteins tankar om språkspel och att meningen i språkliga uttryck bestäms i användandet – språket är således inte spegelbild av världen – kritiserar hon hur forskningen tidigare undersökt djur som objekt med avseende på deras kommunikativa förmågor. Man har, menar Meijer, sökt paralleller med mänskligt språk och stirrat sig blind på vad röntgenbilderna av deras hjärnor möjligen visar.

Bättre att försöka förstå djuren utifrån deras egna förutsättningar vilket, när det i växande utsträckning görs, visar att många djur har rika språk trots att de saknar mänskliga ord. I vilken utsträckning djurs och fåglars språk faktiskt också är begreppsrika och möjliga att begripa för oss är dock en öppen fråga. Forskningen är ännu i sin linda.

LÄS MER: Recension: "Mannen som ordnade naturen" – Gunnar Broberg

Avslutningsvis menar Eva Meijer att etiska implikationer följer ur insikten om djurens språklighet. Jag är tveksam. Precis som när dagens utilitarism och djurrättsaktivism hävdar att vi måste beakta djuren eftersom de har känslor, verkar det argumentet bygga på att djuren liksom måste kvalificera sig för att behandlas anständigt.

Alldeles oavsett om djuren och fåglarna har språk och känslor är dagens hantering inom exempelvis köttindustrin ett fullständigt oacceptabelt övergrepp. Eva Meijer resonerar emellertid på ett annat sätt; hon menar att djur bör ha rätt att inte bli dödade.

Men hur kan man tala om rättigheter utan att samtidigt inkludera skyldigheter? I dagens offentlighet talas det visserligen högljutt om rättigheter som om inga skyldigheter på jorden fanns, fast det är bara djupt förvirrande.