Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Recension: "Det långsamma livet” av Abdellah Taïa

Abdellah Taïas "Det långsamma livet” är en storartad roman om en olycklig kärlekshistoria med ett Frankrike som inte förmår ge hela sin befolkning frihet, jämlikhet och broderskap.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Abdellah Taïa

Det långsamma livet

Översättning av Håkan Lindquist och Davy Prieur

Elisabeth Grate bokförlag

Den franskspråkige författaren Abdellah Taïa har sagt att han började skriva dagbok för att bli bättre på franska – och det var så han blev författare. Men den franska han skriver på är inte den som han förknippade med överklassen under uppväxten i Marocko, utan en franska som lånar färg och form av hans modersmål. Taïa har skrivit ett dussintal romaner som skildrar homosexualitetens villkor och utforskar den postkoloniala relationen mellan Frankrike och Marocko. Fem av dem har tidigare getts ut på svenska, översatta av Håkan Lindquist och Davy Prieur som båda stå också för den nya romanen "Det långsamma livet".

Taïa har skrivit ett dussintal romaner som skildrar homosexualitetens villkor och utforskar den postkoloniala relationen mellan Frankrike och Marocko.

LÄS MER: Recension: ”Läppstifterska” av Fredrik Ekelund

Den handlar om Mounir Rochdi, en homosexuell marockan i fyrtioårsåldern med doktorsexamen i fransk 1700-talslitteratur, bosatt i Paris. Han har flera ytliga likheter med Taïa, men det här är inte någon autofiktion. I romanens inledning står Mounir och skriker åt sin dubbelt så gamla granne i våningen ovanför, Simone Marty. Han inte har kunnat sova på tre nätter på grund av allt oljud hon för när hon går över golvet i sin lägenhet. Han har klagat sedan han flyttade in och grannarna har bit för bit skruvat upp konflikten. Den här kvällen urartar allt och Marty ringer polisen.

Det visar sig att polisen har följt Mounir sedan terrorattentatet mot Charlie Hebdo 2015 och allt han gör verkar bekräfta deras misstankar. Det är bara det att polismannen som förhör Mounir heter Antoine och råkar vara Mounirs före detta älskare. Eller är han det? Är han bara en fiktion, resultatet av den ensamma Mounirs alltför fria fantasi? ”Det långsamma livet” ger inga raka svar.

Det handlar om exkludering och alienation i hjärtat av det universalismens Europa som har så svårt att inkludera alla

LÄS MER: "En port till havet” ger röst åt de arabiska bögarna

Rent konkret tar romanen formen av ett antal monologer eller snarare halva dialoger, för de riktar sig alla till någon – Mounir talar till Simone, Antoine eller kusinen Majdouline, eller någon av dem som talar till honom. De återberättar Mounirs väg från Rabat till bråket i lägenheten på Rue de Turenne 107 i en slags spiralrörelse.

Det handlar om exkludering och alienation i hjärtat av det universalismens Europa som har så svårt att inkludera alla. Mounir borde vara "en perfekt invandrare", som lämnade Marocko för kärleken till Europas kultur, han kan det franska språket bättre än sina grannar. Men det räcker inte, det kan till och med hållas emot honom: Antoines chauvinistiska franska stolhet såras när Mounir – som känner Louvren som sin egen ficka – undrar varför Antoine aldrig har satt sin fot under entréns glaspyramid. Frihet, jämlikhet och broderskap gäller bara när han samarbetar fullt ut.

Händelserna i romanen inleds efter att Mounirs mamma har dött, och det är svårt att inte associera till Albert Camus klassiska roman ”Främlingen”. Men Taïa vänder på förloppet: där den franska kolonialmakten hos Camus förminskar mordet på en arabisk man, blåser polisen istället här upp den arabiska mannens enda brott – att skrika på sin granne – och han misstänks hota Frankrikes säkerhet.

Händelserna i romanen inleds efter att Mounirs mamma har dött, och det är svårt att inte associera till Albert Camus klassiska roman ”Främlingen

LÄS MER: Felläsningen skickar mor och dotter till parallella universum

"Det långsamma livet" är oerhört välkomponerad. Inte minst är berättarrösterna mästerligt hanterade, tydligt och glasklart, samtidigt som de ibland glider in omärkbart framför varandra. Översättningen är lyhörd och det svenska språket sjungande. Språket är så lätt och samtidigt laddat till bristningsgränsen med Mounirs allt mer accelererande känsla av hopplöshet och upplösning.

Det är en storartad roman om Mounirs olyckliga kärlekshistoria med ett Frankrike som inte förmår ge hela sin befolkning frihet, jämlikhet och broderskap.

Missa inga recensioner från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra litteraturrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Litteraturrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.