Lena Einhorns nya bok ”Den tunna isen” kallas för nyckelroman. Romanens form ger mer frihet än självbiografins – en frihet som inte behöver vara mindre sann mot den egna upplevelsen. Det väsentliga är att dessa berättelser ur hennes liv bär autenticitetens prägel och att den berör. Det gör den, om än inte varje sträcka mot den femhundraåttonde sidan.
"Den tunna isen" börjar dagen då Lena Einhorn ser ett huvud med mörkt hår komma simmande mot ön där hon själv befinner sig. Efter en stund kliver en naken kvinna ur vattnet och upp på bryggan. Hon heter Nicki och skulle förändra Lena Einhorns liv. Det är kärleken till Nicki som trasslar sig genom hela denna vindlande skildring av ett långt verksamt liv.
LÄS MER:Vetenskapsgräl i ett Tyskland från förr
Lena Einhorn, började sitt yrkesliv som läkare och forskare och gick därmed i Jerzy och Nina Einhorns, hennes berömda föräldrars, fotspår. Men ”hon hoppade av forskartåget” och det är som författare och filmare hon är känd. Två yrken som befruktar varandra, men även forskaren i henne har varit förutsättningen för böcker som till exempel ”Vad hände på vägen till Damaskus” och ”Geniet från Breslau”.
Hon kryssar mellan genrerna, mellan TV- dokumentärer och dokumentärromaner. Filmer blir böcker och tvärtom ("Ninas resa", "Handelsresande i liv"). Men hon har inte förut som i "Den tunna isen" så oskyddad vänt sökarljuset mot sig själv.
Berättelserna rör sig fram och åter i tid och rum, mellan den stora kärlekens början och öppna slut, till skildringar av barndom, föräldrar, släkt, av åren i USA, av tidpunkten då hon kom ut som lesbisk och av hennes arbete som forskare och filmare. Inte minst läsvärt är avsnittet om inspelningen av ”Ninas resa” – filmen om hur Nina överlevde i Warszawas getto och räddades undan Förintelsen till Sverige där hon mötte Jerzy Einhorn, också han en Förintelsens överlevare. De skulle leva tillsammans livet ut.
Kärleken till Nicki och förhållandet till föräldrarna är huvudspåren. Nicki ockuperar hennes liv och fyller det – med glädje och ångest, med längtan efter närhet och med frihetsbehov. Som de pratar och analyserar under försöken att jämka ihop en komplicerad och geografiskt åtskild vardag. Utmärkande för flera av Lena Einhorns romaner är just fokuseringen på det psykologiska spelet mellan människor. Typiskt är också hur obehindrat hennes stil flyter, här ofta i medryckande presens.
Avsnitten om föräldrarna och Lenas försök att i berättelserna om dem förstå sin barndom och orsakerna till sin egen mångåriga depression, är lysande läsning – och ett tidsdokument där dottern Lena beskriver hur hennes mamma försöker kombinera yrkeskarriär med moderskap och Jerzy Einhorn sin forskargärning med familjeliv. Konfliktladdat, skuldbeläggande, ojämlikt. Egoistiskt? Nödtvunget? Tidstypiskt. Alltsammans.
LÄS MER:Recension: Maja Hagerman – "Trådarna i väven"
Hur möjligt är det att genom minnets filter återskapa ett förflutet utan att omedvetet manipulera eller filtrera? Knappast möjligt. Styrkan hos Lena Einhorn är hennes omvittnade mångsidighet, hennes förmåga att plocka bitar ur olika källor: brev mellan föräldrarna, pappans anteckningar i gamla böcker och så lägga dessa bitar till de egna.
Som tydligast konfronteras hennes minnesbilder med en annans under mötet med en av barnflickorna. Visst var det så som Lena skriver att hon skämdes när föräldrarna ideligen och kärleksfullt kysste och kramade varandra i andras åsyn och att det var därför Lena inte ville kyssa dem? Ändå säger barnflickan att föräldrarna aldrig rörde vid varandra. Så kan två minnesbilder kollidera med varandra. Så blir "Den tunna isen" full av motsägelser, full av sökandet efter hur allt möjligen var.
