Ungerske Laszlo Krasznahorkai belönades med Man Bookers internationella pris för sitt författarskap år 2015.
Ungerske Laszlo Krasznahorkai belönades med Man Bookers internationella pris för sitt författarskap år 2015. Bild: Matt Dunham

Recension: "Den sista vargen" – László Krasznahorkai

I tre korta noveller skriver den ungerske författaren László Krasznahorkai på temat jakten på rovdjuret. Gordana Spasic ser honom briljera även i det korta formatet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Språket är vår smutstvätt, menar den avdankade professorn i László Krasznahorkais "Den sista vargen”. Boken består av tre korta noveller och det övergripande temat är jakten på rovdjuret.

På ett underliggande plan är det omöjligheten till sann kommunikation människor emellan, relationen mellan fåfänglighet och förakt, som förenar texterna. Första novellen är en 69 sidor lång mening, vilket får sägas vara utmärkande för författaren. Den handlar om en tysk avdankad professor i Berlin som över sin dagliga Stenburger berättar en historia för “ungraren” på andra sidan bardisken. I den får han en oväntad inbjudan från en underlig stiftelse att vistas i Extremadura i Spanien för att skriva något om trakten. Han åker dit i sällskap med en tolk och möter olika människor i jakt på berättelsen om den sista vargen i trakten.

ANNONS

Professorn har skrivit några böcker tidigare, "sida efter sida där tungsinta meningar staplades, deprimerande logik och kvävande terminologi”, inte helt olikt Krasznahorkai själv.

Den långa meningen efterhärmar minnet med sina utvikningar och utskott liksom dess brist på regelbundenhet. Rytmiseringarna och upprepningarna är talets. Det karga landskapet kring Extremadura som de färdas i är strikt uppdelat i fincas, små (i det stora hela) inhägnade ägor. Det kan vara en bild för våra små språkområden, små liv och små tankar, och små medel att förstå och förmedla dessa.

LÄS MER:Recension: "Zooësis" – Amelie Björck

Under det att en viltvårdare berättar om den sista vargen brister tolken i så häftig gråt att hon inte kan prata. Professorn grips av vrede, inte för att han inte får ta del av berättelsen utan för att det helt enkelt stör honom, att behöva betrakta en gråtande människa helt utan medlidande. Fåfängligheten blir till vrede. Vid det laget har ungraren mittemot somnat.

Djuren som fastnat i hans fällor slår han med en käpp över huvudet.

Bokens andra text handlar om Herman – en pensionerad jägmästare som av lokala myndigheter får "fria händer” att rensa upp i ett visst skogsområde i Ungern. Med stor energi och beslutsamhet tar han sig an uppdraget. Trofast utför han alltså bödelns verk. Djuren som fastnat i hans fällor slår han med en käpp över huvudet varefter han karvar ut ryggmärgen på dem och slänger kadavren i en grop. Tillväxten av ädelvilt förbättras avsevärt.

ANNONS

Vändpunkten kommer när Herman i en dröm närmar sig "sin” kadavergrop och den håriga massan låter och dallrar som gelé. Författaren målar upp en grotesk bild för främlingskapet inför sig själv och andra, den egna livsgärningen som är den där kadavergropen. Herman inser att livet inte är underkastat en gudomlig ordning, att uppdelningen av världen i det skadliga och det användbara bara är uttryck för oförlåtlig grymhet.

LÄS MER:Recension: "Djurens språk" – Eva Meijer

Medlidandet gör honom upprorisk, och han börjar gillra fällor åt människorna i staden i stället. Han går från att jaga till att jagas, av myndigheter och medborgargarden.

Den tredje delen rör ett gäng sexuellt utlevande rika turister som dras in i jakten på Herman. Avslutet är en längre utläggning om vad de förmodar är deras, respektive Hermans bevekelsegrunder. Men "monstret”, Herman, vet vi ju inte drevs av ondska, utan av medlidande.

I Krasznahorkais tankevärld har de så kallade mänskliga värdena omfördelats.

I Krasznahorkais tankevärld har de så kallade mänskliga värdena omfördelats. Språket är en bild av verkligheten och därför med nödvändighet vår smutstvätt. Vi gör anspråk på att förstå av fåfänglighet och det vi inte förstår föraktar vi. Det är därför världen är ett "föraktets verk”. Det är roligt att se att Krasznahorkai briljerar även i det korta formatet (kanske extra mycket till och med). Han utmanar ännu en gång våra föreställningar om vad prosa kan omfatta – nämligen, allt. Något annat måste bero på lättja, hos författaren eller läsaren, i värsta fall både och.

ANNONS

LÄS MER:Recension: "Vuxna människor" – Marie Aubert

Sist men inte minst en shoutout till översättaren Daniel Gustafsson som ser till att inget av Krasznahorkais storhet går förlorat.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS