Jan Guillous romaner "Ondskan” och "Vägen till Jerusalem" har jag, med originalförfattarens godkännande, återberättat i lättlästa versioner. Det skulle jag gärna göra även med hans senaste bok "Den andra dödssynden", nionde och näst sista delen i det gigantiska romanprojektet "Det stora århundradet".
Inte för att Guillous språk är svårt att förstå. Pedagogiskt, ibland övertydligt, berättar han om avgörande skeenden i 1900-talshistorien ur svenskt, europeiskt och, inte sällan, globalt perspektiv. Men han blir ofta mångordig. Visst kan man förtäta. Å andra sidan är just pratigheten, förmågan att elegant konversera, en del av charmen med Guillous prosa. Man trivs i hans sällskap.
LÄS MER:Fyrkantigt men spännande om IB-affären
Den nya boken utspelas på 1980-talet, genomsyrat av girighet. Släkten Lauritzen ger sig in i fastighetsbranschen. Unga, nyutexaminerade civilekonomen Solveig Lauritzen, "affärsgeniet", får i uppdrag att driva ett nybildat bolag, och det gör hon, åtminstone till en början, med hänsynslöshet och bravur. Men bokens huvudperson må ändå sägas vara hennes kusin, "terroradvokaten" (som han kallas av Expressen) Eric Letaing, något av släktens svarta får som "till och med skröt med att han inte ägde några aktier".
I sin yrkesroll försvarar han "fel" personer, incestanklagade män i en tid då "incestpanik" drabbat landet, samt palestinier, kurder och andra invandrare som utsätts för hetsjakt sedan nya terroristlagar stiftats. Eric Letaing är den ena av personerna som bär drag av Jan Guillou. Den andre är Erik Ponti, vännen från tiden på internatskolan Stjärnsberg. Med tv-programmet "Reporter-Magasinet" väcker han sensation när han uppdagar ett antal rättsskandaler.
Jag är tillräckligt gammal för att ha tydliga minnen av 1980-talet, en värld där Reagan är president i USA, Thatcher premiärminister i Storbritannien, Gorbatjov leder Sovjetunionen, Lech Wałęsa grundar fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen och Berlinmuren faller. Allt detta, liksom Falklandskriget, ubåtsjakt i Hårsfjärden, Refaat El-Sayed och Fermenta, Carola Häggkvists genombrott och – naturligtvis – mordet på Olof Palme finns på ett eller annat sätt med i Guillous roman.
För en yngre generation kan det här inte bara vara nöjsam läsning utan också en sorts målande historielektion. Precis som flera av de tidigare delarna i romansviten varit för mig.
LÄS MER:Recension: "Hovjuvelerarens barn" – Gunnar Bolin
