Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Recension: ”Cynical theories” av Helen Pluckrose och James Lindsay

Är samtidens ”cancel culture” och trubbigt hudfärgsbaserade kollektivism postmodernismens fel? En ny bästsäljare försvarar liberalism mot påstått normkritiska forskare som egentligen är subjektiva aktivister – men bokens relevans urholkas av överdrifter, slarv och raljans.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

”Cynical Theories – How activist scholarship made everything about Race, Gender and Identity – and why this harms everybody”

Helen Pluckrose och James Lindsay

Pitchstone publishing

352 s

Finns det något som inte kan skyllas på postmodernismen? Den har anklagats för allt från nihilistisk normupplösning till urartade råbiffsrecept. Men jag undrar om inte den senaste uppgörelsen med dess påstådda arvsynd ändå tar priset.

Att ”Cynical theories” är en vältajmad bok råder det ingen tvekan om. Den pågående uppmärksamheten kring en (främst) amerikansk samhällsförändring, där den som åsiktsavviker i transfrågor eller rasism sparkas från jobbet eller drevas från plattformar, har redan före publikation drivit upp boken till försäljningstoppen.

Det beror inte så lite på att författarna, kulturskribenten Helen Pluckrose och matematikern James Lindsay, erbjuder en helhetsförklaring till något som för många är ett förvirrande fenomen. Hur gick antirasismen från målet om färgblinda samhällen till påståenden om vita människors obotliga skuld? Här får läsaren en tydlig syndabock.

Det Pluckrose och Lindsay kallar för Social Rättviseforskning beskrivs som en mix av aktivism och vetenskap som befinner sig i tredje ledet från de postmodernistiska tänkarna på 1950-talet. I deras historieskrivning – stundtals så fantasifull att man ser hydrans huvud växa fram – skapades Queerteori, kritiska rasstudier och Genusvetenskap kring 1990-talet eftersom postmodernismens förbränt sig i sin cyniska oförståeliga dekonstruktion. Dessa nya teorier var ”applicerad postmodernism”, medvetet ”användarvänliga” för att ”likt virus” spridas utanför universitet. Den tredje fasen, där vi nu befinner oss, är ”materialiserad postmodernism” – där Teorin blivit den etablerade Sanningen (och avknoppats i områden som ”fat studies” och handikappvetenskap).

Beskyller man denna vaga vänster för samhällets skifte från klass till kultur och för populisthögerns tillväxt, då har man sovit på statsvetenskapen sedan 1990.

Om det låter som en religion så är det för att författarna trots ambitionen att seriöst förklara dessa fält för läsaren inte lyckas hålla sitt förakt i schack. Givet deras urval blir det lätt att hålla med dem. Givet deras empiri – i en bok som bygger på att anklaga andra för att sakna vetenskaplighet – är det lättare att hålla sig för skratt. Det saknas påfallande ofta källor om det för tesen viktiga påståendet om att akademiska fält är aktivism. När jag dyker ner i fotnoter från discipliner jag kan väl, som när de påstår att forskare övertolkar filmer negativt trots filmernas antirasistiska budskap (vilket ska bevisa fältets kontraproduktivitet), hänvisas till något jag vet var en typisk twittergrej och inte har med forskning att göra. Andra exempel utgörs av de mest extrema forskningsartiklar författarduon kunnat vaska fram.

Så mycket för att diskutera motståndarens bästa poänger.

Syftet med ”Cynical theories”, att försvara liberalism och faktabaserad forskning mot överdriven identitetspolitisk kollektivism och cynisk ovetenskaplighet, är viktigt. Som Pluckrose och Lindsay skriver måste det försvaras från auktoritära nationalister liksom från utvecklingen till vänster. Det senare något som inte får överlåtas på en ytterhöger som därmed legitimeras. Bokens avslutande diskussion om vad liberalism kan lära av dessa fält är också dess bästa stycke – här lättar författarna på den ibland rent förljugna bild de målar upp av hur liberalismen på egen hand (utan identitetspolitik) vann viktiga kamper mot rasism, homofobi och för jämställdhet.

Men att vägen dit stundtals ter sig som när barn försöker klämma in kvadratiska klossar i runda hål är ju ingen slump: det här är vad som sker när man vill ha perfekta narrativ. När tråden från Derrida till drev ska målas klarröd. Förutom den i grunden uppenbara motsättning som finns mellan identitetspolitik och postmodernism vill man påpeka att en besatthet vid Teorin som roten till allt ont ligger nära enkelspårigheten i världsbilden hos dem som boken kritiserar. Övrig utveckling får en bisats, trots att universitetens förändring i byråkrati och inkomstkrav är en välkänd faktor. Sannolikt viktigare än de få bokstavstroende forskare som tolkar teorier med extrema glasögon. Och kan det möjligen vara så att dagens överflöd av jagcentrerade känsloargument har mindre att göra med något som Jean-François Lyotard skrev 1979 och mer med framväxten av sociala medier?

Allvarligare är att något som antingen är politisk analfabetism eller enögd agenda bubblar upp. Men beskyller man denna vaga vänster för samhällets skifte från klass till kultur och för populisthögerns tillväxt, då har man sovit på statsvetenskapen sedan 1990.

Den utveckling vi ser idag, där tystandet av meningsmotståndare eller folk som bara satt twitterfoten i munnen en gång leder till självcensur och skador på öppna samhällen, kräver tydligt mothugg. Men en seriös förståelse av tillståndet, vad som driver det och hur det ska bemötas, tarvar en hederligare blick på proportioner och en bättre kontext än här.

Samt, ironiskt nog, insikten att en hel del postmodernistisk filosofi var före sin tid och passar utmärkt för att diagnostisera dagens värld.

Läs fler texter av Hynek Pallas:

LÄS MER: Tyskland visar att historisk skuld tar lång tid att bearbeta

LÄS MER: Statydebatten i Sverige är historielös

LÄS MER: Sverige borde hålla en ny konferens mot kolonialism

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.