Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Recension: "Borges II" – Jorge Luis Borges

Argentinaren Jorge Luis Borges författarskap tillhör 1900-talets främsta. Mikaela Blomqvist har läst andra delen i en serie om tre med översättningar av Borges verk, ”Borges II” och gläds åt att essäsamlingen ”Andra inkvisitioner” nu finns på svenska.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Prosa

Borges II (1945-1970)

Jorge Luis Borges

Bokförlaget Tranan

Översättning: Anders Cullhed, Hans Ruin, Ingegerd Wiking, Irmgard Pingel, Jöran Mjöberg, Lars Bjurman, Lasse Söderberg, Oscar Hemer och Sun Axelsson/Marina Torres

Den tydligaste skillnaden mellan verklighet och litteratur är att verkligheten saknar mening. I en god dikt, novell eller roman är minsta ord oundgängligt. I det dagliga livet med alla dess triviala detaljer verkar däremot det mesta överflödigt. Litteraturen kännetecknas av en rafflande ordning, livet av ett monotont kaos.

Jorge Luis Borges (1899-1986) verk kan läsas som ett kontinuerligt försök att omintetgöra denna plågsamma skillnad. Inte genom att omvandla det enskilda livet till litteratur – självbiografin är hos Borges alltid förpassad till bisatser - utan istället genom att låta litteraturen annektera verkligheten.

Följaktligen framstår de mer eller mindre obskyra filosofer och teologer som figurerar i essäsamlingen ”Andra inkvisitioner” som Borges litterära föregångare. En av dem, den rättmätigt bortglömde John Wilkins, försökte på 1600-talet konstruera ett analytiskt språk där förhållandet mellan ord och objekt inte är arbiträrt. Borges drar resonemanget till sin spets: ”I teorin är det inte orimligt att tänka sig ett språk där alla varelsers namn skulle utpeka detaljerna i deras förflutna och kommande öde”.

Med sådana tankegångar avslöjar Borges det vida gapet mellan vad som är möjligt att föreställa sig och vad som är möjligt att genomföra. I dubbelessän ”Ny vederläggning av tiden” konstruerar han en labyrint av idealistiska argument för att bevisa att tiden inte finns, vilket bara leder fram till ett torrt konstaterande: ”Världen är – olyckligtvis – verklig; och jag är – olyckligtvis – Borges”.

Borges beskriver litteraturen som ett oändligt samtal där vi som läsare momentant kan överskrida det jag och den samtid vi annars är hjälplöst fjättrade vid.

”Andra inkvisitioner” ingår i ”Borges II”, andra bandet i en serie om tre med Lasse Söderberg och Oscar Hemer som redaktörer. Volymen täcker in de viktiga åren 1945-1970. Förutom de tidigare ej översatta essäerna från 1952 utgörs den av novellsamlingarna ”Alefen” från 1949 och ”Brodies rapport” från 1970 som båda redan fanns på svenska, samt av ett urval ur tre diktsamlingar. Utgivningen är en regelrätt kulturgärning, vilket inte en del tråkiga korrekturfel och viss oreda i notapparaten ändrar på.

När man läser de dryga 600 sidorna i ett sträck, vilket jag inte rekommenderar, blir det tydligt hur Borges gång på gång, genom genrer och decennier återvänder till samma frågor och samma verk, ibland till samma citat. Så har inte heller förnyelsen något egenvärde hos Borges, trots att han ofta lyfts fram som en föregångare till den postmoderna litteraturen. Istället är han en utpräglat traditionsmedveten författare, men traditionen är oundvikligt dialektisk. ”En stor författare skapar sina föregångare” skriver han om Kafka.

Borges beskriver litteraturen som ett oändligt samtal där vi som läsare momentant kan överskrida det jag och den samtid vi annars är hjälplöst fjättrade vid. Själva språket är ”ett alfabet av symboler, vars användning fordrar ett förflutet som alla delar” för att citera novellen ”Alefen”, där berättaren beklagar att språket till följd av sin successiva karaktär inte räcker till för att återge synkront framträdande bilder.

Detta gemensamma språk är dock inget att ta för givet. I den sena novellen ”Markusevangeliet” tecknar Borges en skräckbild av människan utan relation till historien och litteraturen: en degenererad, språklös lantarbetarfamilj får evangeliet läst för sig och svarar med att genast upprepa korsfästelsen.

Med novellen, liksom med sina texter i stort, visar Borges på språkets och traditionens nödvändighet. Utan dess ordnande raster är verkligheten i ordets mest bokstavliga mening otänkbar. Det är också därför som litteraturen, paradoxalt nog, förmår utvidga det ofattbart omfattande livet.