Susanna Alakoski har flitigt utforskat vissa teman. Klass, kön, etnicitet, fattigdom och att vara anhörig till missbrukare. En roman som ”Svinalängorna” fick läsare att fråga efter författarens egen livsberättelse mellan raderna. Dagböckerna ”Oktober i Fattigsverige” och ”April i Anhörigsverige” förstärkte intrycket att mycket i Alakoskis romaner hämtats ur egna erfarenheter.
Det må vara som det vill med det. Eller som Alakoski säger till sin bror i ”April i Anhörigsverige”: ”Min roman Håpas… Den handlar fan i mig om dig, fast den är sjukt fiktiv”.
LÄS MER:Alakoski har skrivit sitt livs viktigaste bok
Formuleringen skjuts från höften, men träffar mitt i prick. Fördelningen mellan biografiskt avstamp och fantasi kan i efterhand inte på ett säkert sätt separeras igen. En roman kan vara sann hur sjukt fiktiv den än är. Vad detta främst säger är att Alakoski skriver med ovanligt stark autenticitet och ett öppet socialt patos.
”Bomullsängeln” är inget undantag, men rörelsen bakåt i generationsleden tycks samtidigt ha öppnat upp för en rörelse inåt litteraturen. Delvis är det som att Alakoski med ”Bomullsängeln” kliver fram som en ny författare. Eller om det bara är att hon kliver fram med full tillit till en bredare palett av romanens stilmedel än tidigare. ”Mormor arbetade femtio år på textilfabriken. Hon berättade inte om en enda arbetsdag i sitt liv”, inleds boken. En programförklaring och metod i ett.
Den ordlösa historia som ska levandegöras är kvinnornas. De finska arbetande kvinnorna och deras kroppar. Alakoski vet att det krävs mer föreställningsförmåga än fakta för att nå in i den sortens tystnad.
Hilda föds i byn Sorja, en dagstur utanför Vasa. Fadern okänd, modern förskjuter barnet vid födseln, drabbas av ”stirrsjukan”, försvinner en dag på sparken, återfinns aldrig. Familjen Sorola som Hilda föds i är gudfruktig, består av ett antal mostrar och deras män. Hilda tas omhand av Sanna-täti som går som ”syting” i huset. Alltså en person som mot att hon arbetar får bo kvar vid ett ägarskifte.
Sanna-täti är gårdens och det förflutnas krönikör. Särskilt kvinnornas. Men vad de gjorde med kvinnorna under den stora ofreden vill hon inte berätta. Och om Hilda frågar varför far i huset inte är hennes riktiga far börjar hon prata om annat. Hon har getts en alldeles underbar fras att ta till: ”Du kan vara tyst när du pratar med mig.”
En roman kan vara sann hur sjukt fiktiv den än är. Vad detta främst säger är att Alakoski skriver med ovanligt stark autenticitet och ett öppet socialt patos.
Som barn önskar sig Hilda samma sorts knotiga fingrar som Sanna-täti. Och ”sådana där stora långa och slängiga bröst med vitrosa ränder på också”. Men i konfirmationsåldern lär hon sig att brösten inte går att gömma undan, männen stirrar. Den katastrof som sedan sker – förskjuter Hilda ur släkten och gör att hon till slut hamnar på bomullsfabriken i Vasa – är av en väntad, men inte ovanlig sort vid tiden.
Detta är före preventivmedlet. Tänk dig risken ett samlag innebär i den världen. Tänk dig dessutom att du lever i ett patriarkalt samhälle där det är den som bär barnet som lider de största konsekvenserna. ”När manfolket går till kvinnorna och kvinnorna får smått kastas de ut i skogen, och när barna sedan föds och dör ska mammorna sköta om kons kalvar i andra människors hemman. Det kunde inte vara rätt, för rätt var det då inte”, tänker Hilda.
När Hilda lämnat Sorja kommer hon till en annan gård och möter Helli. Det som i romanen formuleras med en möjligen otypisk, skarp politisk medvetenhet för sammanhanget kommer ur hennes mun. Som tur är skriver Alakoski fram sitt historiska nu med en sådan taktil påtaglighet att det mer framstår som ett tal ur romanens mage (för att parafrasera en rad i boken) än som något som lägger sig utanför den.
LÄS MER:Recension: "Släkte" – Torbjörn Flygt
Det skulle inte heller ha varit en roman av Alakoski om det sinnliga fått tränga undan den politiska udden. Men en sinnlig roman är det. Rytmisk, språkligt tät och tät också sett till handens kunskap. Historien med stort H drar upp skiljelinje mellan släktingar, riskerar vänskaper och hotar liv, men upplevs hela tiden från vardagen.
För det mesta följer läsaren Hilda, men romanen gör också avstickare in i andra sinnen. I ett parti får vi rentav möta Wasa Bomulls grundare. Längre fram även andra direktörer. Lätt satiriserade där de ligger i bekväma sängar och våndas över fabrikens drift.
I ”Svinalängorna” granskade Leena mammans bokhylla. Författarnamnen radades upp: ”Moa Martinsson, Väinö Linna, Ivar Lo-Johansson, Elin Wägner, Harry Martinsson.” Det finns anledning att göra plats för ett namn till på samma hylla. Ordentligt med plats. ”Bomullsängeln” är trots allt bara den första boken i sviten.
