Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/3

Recension: "Bokfört" – Lars Jakobson

Lars Jakobson arbetar med lager av fiktion som sträcker sig ända ut i den egna biografin. Mikaela Blomqvist läser en bok som låter ana en värld full av diffusa hemligheter.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Essäer

Lars Jakobson

Bokfört

Albert Bonniers

Som barn hade jag svårt att skilja på litteratur och verklighet, varför jag ägnade en stor del av min tid åt att leta och vänta. Jag satt i ett plastbadkar i trädgården, övertygad om att det skulle föra mig till Amerika; strök runt i skogen i hopp om att hitta ett mysterium som skulle upphöja mig till detektiv; tvingade mina föräldrar att köpa en gammal sekretär så att spöken skulle lämna brev till mig i den. Även som vuxen kan jag drabbas av den känsla som gav impuls till sådana upptåg men nu sker det uteslutande när jag läser en viss typ av böcker.

LÄS MER: Recension: "Borges II" – Jorge Luis Borges

Till dessa räknar jag Lars Jakobsons femtonde bok ”Bokfört”. Det är inte konstigt för Jakobson anstränger sig till det yttersta för att sudda ut fiktionens (i min mening alltför skarpa!) gränser. Hans författarskapet kan läsas i traditionen av Jorge Luis Borges enligt vilken realismen inte existerar som möjlighet: allt som skrivs är i någon mån fiktion. Om Jakobsons böcker sorteras under science fiction som ”I den röda damens slott” från år 2000 eller om de ligger nära faktiska historiska skeenden som ”Vid den stora floden” från 2006 är därför av mindre betydelse.

Sedan 2011 kan man tala om en ny fas i Jakobsons författarskap där han genom att dödförklara sig själv har sträckt ut fiktionen till att omfatta den egna biografin. Hans fyra senaste böcker är utgivna och kommenterade av den fiktiva förläggaren Joan Bravais, som skall ha fått hand om Jakobsons kvarlämnade papper. Följaktligen ser den tvådelade ”Bokfört” ut att ha plockats ihop ur en kvarlåtenskap. Första delen utgörs av en essä med den lämpliga titeln ”Ars moriendi”, konsten att dö, och andra delen av ett hundratal historietter som enligt baksidestexten skall ha författats av en Raymond Kimber (lika fiktiv som Joan Bravais) och därefter översatts av Jakobson under titeln ”Tomhetens barn”.

Den inledande essän jämför Corman McCarthys ”Vägen” med Joanna Russ mer obskyra science fiction-klassiker ”En gång skall vi alla...” och är naturligtvis intressant. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att den fogats in i ”Bokfört” som en täckmantel, en gardering mot bokpriser och oengagerade läsare. De två delarna verkar slumpmässigt sammanfogade. Mina understrykningar skvallrar om något annat. Det är svårt att inte läsa dem som en kommentar till bokens andra, mer uppseendeväckande del. Så skriver Jakobson i ”Ars moriendi” om litteraturen som ett slutet system, där ”varje berättelse är ett eget begränsat fasrum”. I en annan passage konstaterar han att romaner inte kan ljuga.

Men är inte ”Tomhetens barn” just öppen till formen och sträcker sig inte dess litterära lögn ut till baksidestexten? Jo, och det är just det som gör den till ett mästerstycke. Läst utifrån Jakobsons estetik slutar inte ”Tomhetens barn” vid de hundra historier vi har framför oss. I stället sträcker sig fiktionen ut till att omfatta efterord, förslagstext och läsarens föreställningar om den påhittade författaren Raymond Kimber liksom hennes tankar om deras påhittat döde översättare Jakobson. Vad som är litteratur och vad som inte är det, är inte längre tydligt.

Det låter snårigt men själva texterna i ”Tomhetens barn” är tillgängliga och berör teman som tid, öde eller identitet. I var och en av dem framträder en stiliserad människotyp: restaurangmänniskan, nejmänniskan, knivmänniskan. I beskrivningen av den beständiga människan känner jag med viss irritation igen den schweiziske författaren Christian Kracht. Desto större blir verkan när nästa stycke, om den strax avklädda människan, handlar om en kvinna som i allt hon läser – poesi, en verkstadshandbok, en medicinsk handbok – tror sig finna detaljer ur sitt eget liv avslöjade och beskrivna.

Det är lönlöst att som läsare försöka överlista Jakobson. Först med efterordet låter sig fragmenten sammanbindas till en helhet. Där gör Jakobson en biografisk läsning av Kimbers texter utifrån de få fakta han har lyckats samla om den författare han själv har diktat samman. Här tänker jag återigen på Borges och på hur denne hävdade att en författare vad han än skrev bara framställde sin egen spegelbild. Kanske har Jakobson hittat en väg bort från detta genom att låta ”Tomhetens barn” framställa en annan författares spegelbild?

Det går inte jämt ut och det är inte heller meningen. Böcker som ”Bokfört” låter ana en värld full av diffusa hemligheter som sträcker sig långt utanför böckerna och in i läsarnas egna liv. Trots min barndoms besvikelser över utebliven Amerikaresa, bristen på lämpliga brottsfall och de dödas beklagliga oförmåga till brevväxling tror jag fortfarande på den.