Fåglarna i familjen Indicatoridae ser inte mycket ut för världen. Fast skenet bedrar. För honungsvisarna, som de heter på svenska, är unika genom att ha utvecklat särpräglade beteenden i samspel med människor – och längre tillbaka kanske även med människoapor – i centrala Afrika. Åtminstone en art påkallar människors intresse med speciella läten som, när fågeln inser att den uppmärksammats, används för att likt en flöjtspelare leda människorna in i skogen fram till svårfunna, undanskymda platser där vildbin har sina bon. När väl boet rövats på sin honung lämnas vaxkakor och andra godsaker till honungsvisaren som tack för gott samarbete.
LÄS MER:Recension: "Georgica" – Vergilius
Binas åtråvärda honung har således givit upphov till ett slags kulturell samevolution mellan människa och fågel som är häpnadsväckande. Binas betydelse i evolutionär mening är emellertid större och viktigare än så. Det var nämligen bin och andra närstående insekter som tillsammans med de allra första blommorna låg bakom blomväxternas revolution på jorden. Exakt hur processen gick till är gåtfullt, men hela utvecklingen av blommornas olikformade och olikfärgade kronblad – vare sig det nu handlar om örter, träd eller buskar – är ett uttryck för blomväxternas strategi att bli befruktade.
Somliga flugor och getingar blir i stället uppspelta av stank och lukt av as. Skulle det gällt även för bin hade stora delar av världslitteraturen aldrig blivit skriven.
De fagra blomsterängarna med sina gula och blå blommor i alla upptänkliga nyanser ser ut som de gör för att bin och humlor ska lockas av dem. Och att de dessutom doftar gott, blommorna alltså, är en lika lycklig som tursam funktion av att vi föredrar samma dofter som bina. Det hade förstås inte behövt vara så; somliga flugor och getingar blir i stället uppspelta av stank och lukt av as. Skulle det gällt även för bin hade stora delar av världslitteraturen aldrig blivit skriven, för ingen hade väl exempelvis skaldat om att den älskade är som en ros om rosen doftat ruttet kadaver.
Det går ett stillsamt surrande av bin genom hela kulturhistorien. I alla urkunder och religiösa skrifter omtalas ett paradis där honungen flödar, endera bokstavligen som i Bibeln och Koranen, eller i mer utspädd form, i fornnordiska litteraturens förtjusning i mjöddrickande – och mjöd görs som bekant av honung.
Bin är ett högintressant ämne på flera olika sätt och i den amerikanske biologen Thor Hansons underhållande bok "Binas hemliga liv" lyfts flera centrala aspekter fram. Den töntiga titeln bör inte avskräcka till läsning – den är för övrigt inte författaren skyldig till – men det måste sägas på en gång att boken inte är ytterligare en förutsägbar lovsång till biodling och honungsbiets förträfflighet, utan en inkörsport till binas evolutionära roll, deras ekologiska diversitet samt betydelse för det som brukar kallas för ekosystemtjänster.
Thor Hanson går varsamt fram och trots att det finns bortåt tjugotusen olika arter av bin väljer han att fokusera på sina favoritsläkten vilka innehåller solitärbin, till skillnad från samhällsbyggande arter som exempelvis honungsbiet. Skickligt växlar Hanson mellan analyser av binas evolutionsbiologiska historia och intervjuer med framstående biforskare. Perspektivet är städse nordamerikanskt och man kan fundera över varför svenska bokförlag aldrig har kraft och vilja att dra fram skribenter med insikter i nordiska förhållanden. Fast det är ändå en randanmärkning i det här sammanhanget.
Hansons bok är i själva verket en kärleksförklaring. Och efter att ha följt med honom till Arizonas blommande öknar – bara där finns bortåt femtonhundra olika slags bin – och på djupdykningar ända ner till Devon är det svårt att inte uppfyllas av såväl förståelse som förtjusning och, ja faktiskt, förälskelse.
Perspektivet är städse nordamerikanskt och man kan fundera över varför svenska bokförlag aldrig har kraft och vilja att dra fram skribenter med insikter i nordiska förhållanden.
Till bokens förtjänster hör dessutom att den är djärvt uppslagsrik; även ännu inte säkerställda teorier lyfts emellanåt fram. Ett exempel på det senare är binas, eller närmare bestämt honungens, roll i människans evolution. Vår stora hjärna är extremt energikrävande och kanske, det är den möjliga poängen, bidrog tillgången på energirik honung i vårt afrikanska urhem till att vi blev som vi blev. Är det så finns det goda skäl att skänka en tacksamhetens tanke till honungsvisarna vilka visade vägen.
Binas livsavgörande roll i pollineringen av inte endast vilda blommor, buskar och träd, utan snart sagt alla våra nyttoväxter är ett närmast akut ämne som Thor Hanson givetvis inte väjer för. Hans exempel är återigen främst från Amerika med deras megalomana monokulturer och kringfarande jättelångtradare med hundratals bikupor samt, som om inte det var nog, liberala syn på miljögifter. Trots att utvecklingen numera är tämligen känd – och flera viktiga steg har redan tagits på EU-nivå – bidrar Thor Hanson med flera insiktsfulla påpekanden.
Binas pollinering beskrivs ofta som en central ekosystemtjänst och ekonomerna slår formligen knut på sig själva när de försöker räkna ut hur många miljarder det skulle kosta oss om bina plötsligt upphörde med sin verksamhet. När FN:s panel för biologisk mångfald och ekosystemtjänster levererade sin ödesdigra rapport i våras blev det för en kort stund tyst i mediebruset. Trots all fokusering på klimatångest och flygskam framgick nämligen att det i särklass största och allvarligaste hotet mot naturen och den biologiska mångfalden är skövling och exploatering av skogar och hav. När alltmer av naturen utarmas och ödeläggs finns det allt mindre plats för bland annat bin. Så rycker vi långsamt men säkert undan fundamenten för vår egen existens.
