Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Carina Burman är som en sådan där universitetslärare i humaniora, som det går en av på tio, som med kunskap och karisma kan få en hel oengagerad klass att dels känna sig sedd och dels bli djupt fascinerad av just hennes ämne, skriver Hanna Höglund. Bild: Fredrik Hjerling

Recension: "Bellman. Biografin" – Carina Burman

På 750 sidor tar Carina Burman med läsaren på en hejdundrande tidsresa till 1700-talets Stockholm där Bellman både föds, lever och dör. Men Hanna Höglund saknar musiken.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Biografi

Carina Burman

Bellman. Biografin

Albert Bonniers Förlag

”Ett högt, färgrikt fönster” i Bellmanforskningens katedralbygge. ”Där solen lyser in”. Så hoppas författaren och litteraturforskaren Carina Burman att hennes biografi över 1700-talsskalden ska tas emot. Med det har hon lyckats.

På 750 sidor Bellman tas läsaren med på en hejdundrande tidsresa till 1700-talets Stockholm där Bellman både föds, lever och dör. Det är ett liv ”mellan purpur och rännsten”, som Burman formulerar det. Mellan gustaviansk högkultur å ena sidan och sex- och pruttskämtens fyllekultur å den andra. Pudrade peruker, skitlukt och helt vanligt frihetstida familjeliv.

LÄS MER: Recension: "Likt ett skeleton" av Ernst Brunner

Allt detta hör motsatsernas Bellman till, denne ständigt skuldsatte estradpoet och musiker vars eftermäle växlat med tidens anda likt ett darrigt höstlöv i vinden. Ena stunden snuskig och dekadent. Ja farlig för folkhälsan! Otrendig. Ett annat årtionde är han het igen, ett konstnärligt geni av guds nåde.

Bellmans (möjligen) blida ansikte blir vad man gör det till.

Och i den skildringen är Burman som bäst. Med örnlik överblick plockar hon upp trådarna ur 200 års Bellmanforskning. Vem var han? Och än viktigare, vem har han blivit för oss och varför.

Minsta gravdikt och brevsnutt analyseras som litteratur, för det är Burmans hemmaplan – text, text, text. Men när det gäller Bellmans sångkonst får man sällan mer information än att stycket ifråga är skrivet till ”en allmänt känd” melodi

Sina nationalromantiska forskarkollegor från fordom ger hon inte mycket för – de som tiger ihjäl Bellmans tyska och tjeckiska påbrå till förmån för en rentvättad, pursvensk profilering av diktaren. Burman sätter också citationstecken runt genibegreppet och avfärdar med några snabba, elegant formulerade språkliga örfilar tidigare forskares försök att spåra Bellmans genialitet bakåt på fädernet.

För ett konstnärskap faller sällan tillbaka på sin genetik och Burmans Bellman är framför allt ett med sin samtid, med sin urbana Stockholmsmiljö. Ett lackmuspapper för allt mänskligt som händer på gatorna, gårdarna, vid hovet och på krogen. Och inflödet i denna stad är stort av folk från alla möjliga håll.

Det ”ursvenska”, vad nu det skulle vara, får man leta efter någon annanstans. Bellman bara är.

Många är de skolbarn som tvångssjungit ”Fjäriln vingad”, men då endast de parfymerade första verserna och inte de grövre som följer på dem. Ett antal är de hårdrockare som via Thåström tagit epistel nummer 81, ”Märk hur vår skugga”, från visa till metalhit.

Allt sådant vet Burman att berätta om. Hon är heller inte snobbigare än att hon jämför Bellman med Harry Potter-författaren J K Rowling i det att de båda är så förtjusta i sina persongallerier att de fortsätter att dikta om dem – i Bellmans fall om Movitz, Fredman, Mollberg och Ulla Winbladh – även sedan sångerna och böckerna tagit slut.

Ja, Burman är som en sådan där universitetslärare i humaniora, som det går en av på tio, som med kunskap och karisma kan få en hel oengagerad klass att dels känna sig sedd och dels bli djupt fascinerad av just hennes ämne – Bellmans relation till 1700-talsmamsellers klädmode med fokus på skosulor, till exempel.

Hennes stilistik är snillrik och dessutom är hon rolig minst en gång per kapitel.

LÄS MER: Välbehövligt porträtt av Karin Rehnqvist

Men jag saknar musiken i den här boken.

Minsta gravdikt och brevsnutt analyseras som litteratur, för det är Burmans hemmaplan – text, text, text. Men när det gäller Bellmans sångkonst får man sällan mer information än att stycket ifråga är skrivet till ”en allmänt känd” melodi från en populär opera av Händel, Haydn, Kraus eller Naumann, eller möjligen av Bellman själv. Det dröjer till sidan 484 innan Burman konstaterar att Bellman vid ett tillfälle sätter den valda musikstilen i kontrast mot sitt textliga innehåll och låter samhällets olycksbarn dansa hövisk menuett. Sedan blir det inte mycket mer.

Tycker Burman att det är oviktigt och inte behöver nämnas eller känner hon sig helt enkelt inte tillräckligt kunnig på området? Här hade behövts komplettering. Bellman är ju diktare och musiker. Både och.

”Bellman. Biografin” en av två storstilade biografier över svenska 1700-talsmusiker som ges ut av Bonniers i år. Den andra är Ernst Brunners bok om kompositören Johan Helmich Roman.

LÄS MER: Nu har den atonala musiken blivit punkig

Varför dessa böcker just nu? Vad är det med fornstora dagars svenska kulturmän som lockar och vad är det för historiesyn man vill skapa här?

Det är ett ämne för vidare diskussion, men en av de stora förtjänsterna med Burmans bok är att den trycker på det flyktigt mänskliga, att jaget är föränderligt hos 1700-talets människa och i förlängningen också i vår tid. Vad vi än kanske vill tro om identiteters hållfasthet och hårda gränsdragningar mellan människa och människa.

Hos Bellman är livet en teater där allt är skugg- och maskspel. På det sättet känns han oupphörligt modern.