"Alla är ledsna nuförtiden" av Bart Moeyart
"Alla är ledsna nuförtiden" är titeln på årets Alma-pristagare Bart Moeyarts senaste roman. Och visst är det många som har anledning att vara ledsna i boken, men innehållet är så förtätat, så explosivt, så upprört och kokande och likväl återhållet att det enkla ordet ledsen inte kommer i närheten av att täcka känsloregistret som spelas upp. <br> Den här historien berättas av Bianca, som anses vara ett besvärligt barn, av sin mamma, pappa och unga styvmor. Att det är fruktansvärt svårt att vara Bianca när det känns som om ingen vill ha en, och man har en hjärtsjuk lillebror som alltid får som han vill, framgår tydligt av hennes frenetiska inre diskussioner. <br> Som ofta hos Moeyart är det snarast ett kammarspel han iscensätter, han stannar inom en snäv yta – en bil, ett hus, en trädgård – och inom en snäv tidsrymd, allt händer under en eftermiddag, och det är som om miljön bara finns där för att agera förstärkande kulisser åt inre strider och strider mellan människor. Det här är en väldigt oroande bok, och en väldigt bra.
"Mitt storslagna liv" av Jenny Jägerfeld
Sommarlov. Sigge är tolv år och har precis flyttat med sin familj från Stockholm till en ort i Östergötland. Där ska de bo hos mormor på hennes lilla hotell medan mamma söker nytt jobb efter att ha skilt sig. Mormor kör dragracing, kedjeröker, serverar endast bullar till frukost och har fyllt huset med uppstoppade djur, en inredningsdetalj som ska få hennes hotell att sticka ut och locka gäster. Nu blir det inte så mycket med det eftersom Sigge och de andra tar all plats. För Sigge är flytten en räddning och en chans till ett nytt liv efter mobbning. Han ska bli en helt ny person – en populär. <br> Jenny Jägerfelds "Mitt storslagna liv" uppfyller de flesta kriterierna för en feelgood-roman; dråpligheterna, det originella persongalleriet, förutsägbarheten i intrigen – och tack och lov, trots den sveda och svärta som finns i tillbakablickarna på Sigges skolgång, och som bryter humorn och mysigheten – också ett genretroget lyckligt slut. Det säger en del om Jägerfelds gestaltningsförmåga att det kommer som en underbar lättnad.
"Berit älskar Russin" av Annica Hedin och Per Gustavsson
Ska man ge bort något man själv tycker är underbart, eller något mottagaren älskar? Det finns en stor risk inbäddad i presentköpande – särskilt när man är liten. För det underbaraste vill man förstås behålla själv. Temat dyker upp både förr och nu; Emma Adbåge vred på det i årets bilderbok "Slottet", och Russell och Lillian Hoban i sextiotalsklassikern "Polly firar födelsedag". Annica Hedin och Per Gustavsson varierar motivet något i "Berit älskar Russin" på så sätt att de låter en förälder bidra till intrigen genom brist på lyhördhet i leksaksaffären. Det blir fel present – och för Berit känns det som om hennes eget lilla barn blir tvångsomhändertaget. Men hon löser det själv, snyggt och elegant, och rätt gåva hamnar hos rätt ägare. <br> Det här är Hedins och Gustavssons andra samarbete, efter förra vårens djupt berörande "Stig". "Berit älskar Russin" är vid första läsningen en lättare, mer hastigt förbiflimrande historia; men den djupnar efterhand, särskilt bildernas proportioner slår till. En närbild på en ovetande mamma – i bakgrunden dottern. Varför säger hon inget?
"Julian är en sjöjungfru" av Jessica Love
Svensk bilderboksutgivning håller så hög kvalitet och är så varierad att det är svårt att också hinna med det utländska som hittar hit; det är lätt att översatta guldkorn drunknar i den inhemska rikedomen. Men Jessica Loves "Julian är en sjöjungfru" sticker ut, både innehållsligt och till utförandet. Den rör sig om en liten pojke som gärna vill vara fin, och helst lika tjusig som de vuxna han ser på tunnelbanan och som han kallar sjöjungfrur. De har ju så svepande hår, så fina långa klänningar med släp, precis som sjöjungfrur – Julian får en idé. När mormor är i badrummet skapar han sig en egen dräkt, av gardiner, och med ormbunksblad som peruk. Men vad ska mormor säga? <br> Hon säger ingenting, bara ger honom ett långt halsband för att komplettera outfiten och tar med honom ut. Till stranden, och till en festival, där alla är klädda lika underbart som Julian. Det här är en bok som är rörande och rakt på sak, om rätten att vara sig själv redan från start, och om hur lätt det kan vara för en vuxen att hjälpa ett barn på den vägen.
"Beröringen" av Gustav Tegby
Det märks i Gustav Tegbys romandebut att han är dramatiker och skriver för scenen, för han lägger inte mycket krut på miljöer eller något långsamt uppbyggande av gestalter. Det händer och händer saker, i ett sugande tempo. Beröringen är gjord för att sträckläsas, att sköljas med av, och det funkar, jag bläddrar andlöst fram sida efter sida. <br> Elin är sexton och har levt hela sitt liv i tredjehandsettor, ensam med sin pappa. De går mycket sällan ut. Hon vet sedan länge varför: om hon rör vid någons hud dör personen. Men plötsligt en dag bryts isoleringen och Elin måste bestämma sig: är det faktiskt sant, det pappa berättat? <br> Att någons beröring har dödande krafter är faktiskt inte någon originell hjältinneegenskap – Tegby nämner själv Rogue i X-men, och även huvudpersonen i Tahereh Mafis dystopiska trilogi "Rör mig inte" lider av åkomman. Lägg till detta en skum orden i bakgrunden – som i Anna Arvidssons "Ordbrodösen" från 2017 – men en intrig måste inte vara originell för att boken ska bli läsvärd, och det här är en bok att sluka.
Kommentarer
Kommentera artikeln
Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.