
"Alla är ledsna nuförtiden" av Bart Moeyart
Den här historien berättas av Bianca, som anses vara ett besvärligt barn, av sin mamma, pappa och unga styvmor. Att det är fruktansvärt svårt att vara Bianca när det känns som om ingen vill ha en, och man har en hjärtsjuk lillebror som alltid får som han vill, framgår tydligt av hennes frenetiska inre diskussioner.
Som ofta hos Moeyart är det snarast ett kammarspel han iscensätter, han stannar inom en snäv yta – en bil, ett hus, en trädgård – och inom en snäv tidsrymd, allt händer under en eftermiddag, och det är som om miljön bara finns där för att agera förstärkande kulisser åt inre strider och strider mellan människor. Det här är en väldigt oroande bok, och en väldigt bra.

"Mitt storslagna liv" av Jenny Jägerfeld
Jenny Jägerfelds "Mitt storslagna liv" uppfyller de flesta kriterierna för en feelgood-roman; dråpligheterna, det originella persongalleriet, förutsägbarheten i intrigen – och tack och lov, trots den sveda och svärta som finns i tillbakablickarna på Sigges skolgång, och som bryter humorn och mysigheten – också ett genretroget lyckligt slut. Det säger en del om Jägerfelds gestaltningsförmåga att det kommer som en underbar lättnad.

"Berit älskar Russin" av Annica Hedin och Per Gustavsson
Det här är Hedins och Gustavssons andra samarbete, efter förra vårens djupt berörande "Stig". "Berit älskar Russin" är vid första läsningen en lättare, mer hastigt förbiflimrande historia; men den djupnar efterhand, särskilt bildernas proportioner slår till. En närbild på en ovetande mamma – i bakgrunden dottern. Varför säger hon inget?

"Julian är en sjöjungfru" av Jessica Love
Hon säger ingenting, bara ger honom ett långt halsband för att komplettera outfiten och tar med honom ut. Till stranden, och till en festival, där alla är klädda lika underbart som Julian. Det här är en bok som är rörande och rakt på sak, om rätten att vara sig själv redan från start, och om hur lätt det kan vara för en vuxen att hjälpa ett barn på den vägen.

"Beröringen" av Gustav Tegby
Elin är sexton och har levt hela sitt liv i tredjehandsettor, ensam med sin pappa. De går mycket sällan ut. Hon vet sedan länge varför: om hon rör vid någons hud dör personen. Men plötsligt en dag bryts isoleringen och Elin måste bestämma sig: är det faktiskt sant, det pappa berättat?
Att någons beröring har dödande krafter är faktiskt inte någon originell hjältinneegenskap – Tegby nämner själv Rogue i X-men, och även huvudpersonen i Tahereh Mafis dystopiska trilogi "Rör mig inte" lider av åkomman. Lägg till detta en skum orden i bakgrunden – som i Anna Arvidssons "Ordbrodösen" från 2017 – men en intrig måste inte vara originell för att boken ska bli läsvärd, och det här är en bok att sluka.
Kommentarer
Kommentera artikeln
Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.