”År 1989. Annus mirabilis. Det bästa året i Europas historia. De färgstarka hjältarna, de oväntade segrarna, frånvaron av våld. Det här är världshändelser man kan göra familjeunderhållning av.”
Om en västeuropeisk redaktör för fem år sedan hade planerat trettioårsjubileet av hösten 1989 skulle det sett ut som ovan. Bilderna vevas nog i huvudet när du läser:
Hål i muren. Václav Havel. En glad folkmassa i fula täckjackor.
Sedan sisådär 2015 är en enkel beskrivning av den morgondag som föddes med murens fall inte längre möjlig. Insikten att den liberala demokratins kikhosta inte är övergående har lett till febril aktivitet. I år måste alltså redaktörer tänka till. Ge andra perspektiv än de som Timbros förlagschef Andreas Johansson Heinö träffande kallar för ”disneyfiering” av händelseutvecklingen.
Heinö nyttjar inte 1989 för att rita upp allt som skedde detta år, utan för att vaska fram frågor vi behöver för att förstå vår tid.
Heinös egen långessä ”Segra eller dö – 1989 och början på kulturkriget”, ur vilket det inledande citatet kommer, närmar sig också föredömligt detta annus mirabilis som året då det idépolitiska landskapet förändrades och dagens kulturkrig började.
På 60 korta sidor skissar statsvetaren Heinö fram tesen med utgångspunkt i Slobodan Miloševićs tal i Kosovo i juni 1989 och i fatwan mot Salman Rushdie samma vår. Den serbiske presidentens tal kan läsas som en ”manual för vår tids nationalistiska partier” eftersom det inte handlade om ekonomi utan om nationens kulturella överlevnad. Heinö jämför med Mattias Karlssons Facebook-inlägg efter riksdagsvalet 2018 om hur ödet har utsett Sverigedemokraterna till nationens försvarare. Reaktionerna på fatwan kan å sin sida ses som startpunkt för den valhänthet med vilken osäker liberal universalism har stått mot en självsäker nationalistisk särart.
Jag använder ordet ”skiss” i positiv bemärkelse. Heinö nyttjar inte 1989 för att rita upp allt som skedde detta år, utan för att vaska fram frågor vi behöver för att förstå vår tid.
Nyckeltexter från perioden av Francis Fukuyama, James Davison Hunter och Samuel Huntington ger lätt stadga men det intressanta är exempel som får läsaren fundera vidare. Som att det franska tvåhundraårsfirandet istället blev en konflikt om huvuddukar när tre flickor i Créil kom till skolan i hijab. Hur försvara universella principer och motverka att liberalismen stelnar till försvar för nationella värden?
För att förstå ”Östeuropa” är det ointressant att stirra sig blind på en Viktor Orbán.
Eller – avgörande för att förstå dagens europeiska utveckling – varför 1989 års revolutioner ledde till nationella reaktioner. Efter murens fall skapades 27 nya nationsgränser i Europa. Gängse förklaring har varit att kommunismen lämnade ett vakuum. Men som Heinö påpekar så var revolter i kommunistländerna under efterkrigstiden omgärdade av nationella symboler. Lika viktigt är att även regimerna använde denna retorik. Turkar i Bulgarien, judar i Polen och romer i Tjeckoslovakien var bland dem som fick uppleva en häxbrygd av marxism och etnokulturell nationalism.
Det är inte bara så att ”Östeuropa” nu är mer etniskt homogent än någonsin. Processen som ledde hit har skapat en särskild nationalism som påverkar regionen och därmed EU. Heinö nämner sociologen Ralf Dahrendorfs citat att det tar ”sex år att förverkliga en ekonomisk strategi och minst sextio år att bygga en ny politisk kultur”. För att förstå ”Östeuropa” är det ointressant att stirra sig blind på en Viktor Orbán. Desto viktigare att nysta i politisk kultur: kombinationen av kommunismens konsekvenser (avund, korruption, isolering, rädsla) och 1990-talets ekonomiska chockterapi. Tilliten till demokratiska institutioner är nu lika låg som det är lätt för politiker att spela på ”folket” och nationens öde.
Heinö har, kanske utan att veta om det, också ett ypperligt exempel på vad som har skett med den nationella identiteten när han citerar Milan Kunderas essä ”Ett kidnappat Västerland – eller Centraleuropas tragedi” från 1983. Den tjeckiske exilförfattaren skrev om hur Prag, Krakow och Budapest var lika mycket Europa som Paris, London och Rom. Att de centraleuropeiska länderna hamnat under sovjetiskt styre var en kulturell och existentiell tragedi. Kunderas text – som även den nu publiceras i Timbros essäserie – var en bidragande faktor till föreställningen att murens fall skulle innebära en snabb återställning för en region som ju var som ”oss”.
I dag betraktas Kundera dock som avfälling i Prag. Orsakerna är flera, men när Kundera började kallas sig fransk författare, när han efter 1989 inte omfamnade eller lät sig omfamnas av nationen, då försköts han.
Nog är framväxten av sådan nationalism en tragedi. Och den processen måste vi förstå för att ta oss an dagens Europa – och kulturkrigen. Att inleda nationaldagen med att läsa ”Segra eller dö” är en utmärkt början.
