Jag är besatt av historier med tydliga ramar. Som journalist blir man lätt det. Att skala bort, välja ut och sätta fokus på det spetsiga, specifika, det som lyfter en berättelse, som håller den stringent och intressant. Så när jag läser i konvolutet att Emilie Pines essäsamling “Allt jag inte kan säga” är en “utforskning av att leva i världen” blir jag genast skeptisk. En bok om att leva i världen? Det är som att skriva en bok om allt. Vem vill läsa det egentligen?
LÄS MER:Jag längtar efter riot grrrls fast jag inte borde
Jag vill läsa det, visar det sig. Och jag vill att alla ska läsa. För Emilie Pine är fullständigt hänsynslös, både med sina egna och med mina känslor, helt utan att vältra sig i dem. I berättelse efter berättelse håller hon en ovanlig distans till sig själv, samtidigt som vi kommer henne orimligt nära.
Emilie Pine är fullständigt hänsynslös, både med sina egna och med mina känslor, helt utan att vältra sig i dem.
“Allt jag inte kunde säga” består av sex essäer. De går att läsa helt fristående, hör inte ihop, men gör förstås det ändå. Allt börjar i Grekland, i ett nedmonterat sjukhus på Korfu. Pines alkoholiserade pappa är döende. Hans kropp håller på att stänga av. Hon reser dit med sin syster, åker hiss mellan sjukhusvåningarna för att hitta hjälp, men byggnaden är nästintill tom. De måste själva vårda pappan, tvätta honom, vända honom, trösta honom.
Mitt i omtanken finns ett helt liv med en far som är alkoholiserad, självcentrerad, omöjlig att lita på. I essän om föräldrarnas skilsmässa dyker sveken upp igen. En påminnelse om att de flesta inte blir supermänniskor bara för att de blir föräldrar. De är stundtals odugliga, egoistiska och självömkande. Deras liv fortgår, deras misstag tvingar barnen att bli de vuxna i sammanhanget, att trösta sina föräldrar, att ta ansvaret för deras relation.
LÄS MER:Recension: "Regnmannen" – Jonas Karlsson
Men det är texterna om Pine själv som når allra längst in. Utan att vara pekpinnefeministisk behandlar hon teman om kvinnlighet på ett sätt jag tydligen behöver. I en sårig essä gör hon upp med ofrivillig barnlöshet. Med känslan av att inte vilja ha barn tills man upptäcker att man inte kan få dem. Om att då vända sig mot sin egen kropp och försöka hantera det ultimata misslyckandet som kvinna – att inte kunna bli mamma.
Hon beskriver den makt man som ung kvinna har bara i egenskap av att vara i en kropp som andra vill ha tillgång till.
Den råaste texten, som jag läser två gånger, skildrar ofrivilligt sex. Pine var ett ensamt och utstött barn med livlig fantasi men blev en sökande tonåring, som inte gick i skolan, söp och knarkade och testade gränserna för sin sexualitet. Hon beskriver den makt man som ung kvinna har bara i egenskap av att vara i en kropp som andra vill ha tillgång till.
Jag får en obehaglig aha-upplevelse från att själv vara ung och kvinna, om allt jag kände då men inte förstod. Strukturer och väldigt snäva ramar för att växa upp, vägar som för mig var helt osynliga men som för andra var möjliga att bryta. Att inte vara duktig, att rent av vara destruktiv. Men också baksidan, makten av att ha en ung kvinnas kropp kan enkelt kan tas ifrån dig, av män, när som helst och hela tiden.
I Emilie Pines första fyrtio år i livet ryms ett helt universum. Och jag, som kanske blivit lite mer ödmjuk efter denna läsning, tänker banalt att det gör det inom varje människa. Boken är som en översikt över hur atomer och celler fungerar, alla små beståndsdelar i och utanför oss som formar oss. Alla omständigheter, slumpen och ibland egen fri vilja som bestämmer vem du är, vilket liv du och de du älskar kommer att leva.
Pine erbjuder inga svar och ingen tröst i det svåra. Men hon lyckas faktiskt med det näst intill omöjliga – att göra en berättelse om absolut allt både specifik, stringent och alltigenom intressant.
