Det är lika bra att jag säger det på en gång: som svensk är det egentligen ingen större poäng alls i att läsa ”Allt det vackra” av Hunter Biden. Det finns inte mycket att hämta i den. Alls.
Jag är i ärlighetens namn ganska imponerad om du ens kommer ihåg namnet på Joe Bidens son Hunter. Han som i en av Trumps många smutskastningsförsök mot Bidens presidentkampanj blev anklagad för att ha ägnat sig åt korrupta affärer i Ukraina. Det trodde få på ens då. Att Hunter själv dementerar alltihop i boken kommer inte heller som en överraskning.
LÄS MER:Recension: ”Q: Into the storm” i regi av Cullen Hoback
Att ett svenskt förlag trots det gjort sig mödan att snabbt översätta boken så den kommer ut samtidigt som den engelska versionen antar jag är ett bevis på vårt lands osunda intresse för amerikansk politik. Inte mindre än tre översättare har städslat för att få ut den i högsta hast (vilket märks i en och annan styltig formulering). Men inte ens de som fortfarande suktar efter nya kickar i det tråkiga vakuum som Joe Bidens nyktra presidentskap fört med sig har något att hitta här. För det här är inte en bok om politik. Det är en medioker memoar av en bortskämd unge i en inflytelserik amerikansk politisk klan. En man som trots att han är 51 år fortfarande beter sig som ett stort barn, i skuggan av den store patriarken och sin döde äldre bror.
Hunter saknar helt talang som författare. Bokens struktur är skriven närmast utan läsaren i åtanke. Istället är det ogenerad inblick i vad Biden-klanens svarta får tycker är viktigt här i livet. De första hundra sidorna handlar uteslutande om vilken otroligt hyvens grabb hans bortgångne bror Beau Biden var, och vilken otrolig hedersknöl USA:s nya president är. Det är förstås på ett personligt plan rörande. Som politisk läsning är det komplett ointressant.
De första hundra sidorna handlar uteslutande om vilken otroligt hyvens grabb hans bortgångne bror Beau Biden var, och vilken otrolig hedersknöl USA:s nya president är.
LÄS MER:Thomas Vinterbergs filmiska fyllekalas blir mästerligt
Därefter hade det i teorin kunnat finnas ett läsvärde bortom familjepekoralen ovan. En sorts studie i den säregna form av dekadens som bara kan uppstå i USA – med deras kultur av pengar, droger och täta släktband. Hunter lever på stora pengar från olika, vad det verkar, mycket lättskötta uppdrag han inte minst fått tillgång till för att han heter Biden i efternamn. Och när han väl tappar fotfäste gör han det rejält. Han går ner sig i ett intensivt crack-missbruk som äger rum under flera år. Det är en laddad, mörk berättelse om glamorösa hotellrum, tungt missbruk och nattsvart ångest som Hunter Biden helt slarvar bort med olika platta reseberättelser om hur han reser genom öknen, hög på crack som en annan Hunter S. Thompson.
Missförstå mig rätt. Vår tids berättelser om samhällselitens dekadenta barn, fångade mellan forntidens klansamhälle och vår tids utlevande individualism är högintressant. HBO:s tv-serie ”Succession” gör exempelvis ett mycket bra jobb i att fånga denna pikanta värld. Hunter Biden misslyckas däremot fullständigt. Inte så konstigt. Han hade ju aldrig ens fått ge ut en bok om det inte var för hans pappa.
LÄS MER:Är Adam Curtis filmer journalistik för ett nytt tidevarv?
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
