Mikaela Blomqvist: Recension: ”All min kärlek” av Agnes Lidbeck

Status, ägande och avundsjuka har stått i centrum för Agnes Lidbecks författarskap allt sedan debuten. Så även i nya romanen ”All min kärlek”, och det är också då hon briljerar. GP:s Mikaela Blomqvist har läst en roman som i övrigt är lite krånglig och skissartad.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Vädret ska ha varit varmt i början av september 1939 och det sägs att mängder av Berlinbor åkte ut till Wannsee för att bada samtidigt som Tyskland invaderade Polen. Jag kommer att tänka på under läsningen av Agnes Lidbecks femte roman ”All min kärlek” där den rediga kirurgen Petra rör sig mellan villan, sjukhuset och stallet medan ett framtida Sverige förvandlas till en repressiv och ickedemokratisk stat. På ett besök hos sin beundrade svärmor konstaterar hon: ”Det är klart att man funderar på det som händer i världen.”

Vagheten är talande. För den klass som alltid klarar sig blir politiken lätt något som angår de andra. När Petra plötsligt grips och buras in på ett hotell blir hon snart hjälpt därifrån av sin make juristen Johannes. Hans bästa vän från ungdomen tillhör topparna inom partiet, en före detta copywriter med mörk erotisk utstrålning vid namn Axel. Samme man är dessutom expojkvän till Petra och far till hennes gamla vän Julias barn.

ANNONS

Låter det krångligt? Det är det. Lidbeck arbetar med tidshopp och skiftande perspektiv. Året kan vara 2010 eller 2050. Ja, vi befinner oss i framtiden och ändå är den värld som skrivs fram på sidorna mycket snäv. Att Petra gör slut med en man för att genast närmast uppgivet bli ihop med hans bästa vän behöver till exempel inte förklaras. Det är som att det inte bor fler än tio personer i Stockholm.

Intrycket förstärks av att Petra, Julia, Johannes och Axel alla är helt typiska. De fungerar som kontraster till varandra, även utseendemässigt. Petra och Johannes är båda uppvuxna i borgerlighetens trygga nav med fjällstugor, en glad blick på världen och föräldrar som fortfarande är gifta. Julia och Axel kommer från mindre bemedlade hem än sina vänner men är kanske friare just därför, mindre upptagna av att göra rätt.

som vanligt briljerar hon i skildringen av den mörka missunnsamma och faktiskt ganska absurda känslan

Status, ägande och avundsjuka har sedan debuten med ”Finna sig” (2017) utgjort huvudtema i Agnes Lidbecks författarskap. Så är också fallet här och som vanligt briljerar hon i skildringen av den mörka missunnsamma och faktiskt ganska absurda känslan. I ”All min kärlek” är det helt normalt att bli arg på sin väninnas bröst eller sin pappas självklara pondus.

Skickligt återgivna är också huvudpersonernas inre monologer. Lidbeck använder inte ordet ”jag” utan ordet ”man” som vore de egna tankarna ett slags allmängods. Och det är de väl också, i olika grad. Allra bäst är ”All min kärlek” när vi befinner oss i huvudpersonernas skamliga, lite kaotiska och roliga tankevärldar.

ANNONS

Som när en åldrad Petra funderar på om hon kan köpa tillbaka sin arga och besvikna dotter Rut (”Miljoner, till Rut… det går att rationalisera”) eller en ung Johannes uppfattar en dold kritik i faderns berömmande ord om andra (”Underförstått, att man inte klarar sig själv. Underförstått, att man inte är en vuxen man, en hint om att mamma och pappa köpt ens lägenhet”). Ekonomin är som synes av stor betydelse även här.

Men hur är det egentligen med partiet som vill begränsa demokratin? ”All min kärlek” verkar tillämpa samma princip som i skräckberättelser där monstret bara antyds men aldrig beskrivs. En byråkratiskt, snårig och nästan intetsägande rapport inleder romanen. Den berättar om coronapandemin, AI-revolutionen, sjutton försvunna personer och att inskränkningarna av yttrandefriheten har utnyttjats maximalt.

Det är mycket som ska hinna avhandlas på 250 små sidor i ”All min kärlek” och det mesta blir skissartat som en följd därav. Efter läsningen förföljs jag ändå av en isande tanke. I den samtida verkligheten föreslås militären få rätt att använda våld mot civila och polisen befogenhet att gripa människor utan konkret misstanke om brott. Agnes Lidbeck skriver alltid från den kvävande normalitetens absoluta mitt. Visst är det otäckt att det numera är så här den kan komma att se ut.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Nikes bok” av Agnes Lidbeck

LÄS MER:Recension: "Gå förlorad" – Agnes Lidbeck

LÄS MER:”Jag har alltid varit en bokslukare”

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS