Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Annie Ernaux "Åren" kom på franska 2008 och nominerades till Man Booker International Prize. Bild: Catherine Hélie

Recension: "Åren" av Annie Ernaux

Den franska författaren Annie Ernaux har hyllats för sin självbiografi ”Åren”. Nu kommer boken som gavs ut 2008 i Frankrike i svensk översättning. Mikaela Blomqvist har läst och haft tråkigt.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Självbiografi

Annie Ernaux

Åren

Översättning: Maria Björkman

Norstedts

Jag brukar tänka att litteratur och sociologi står i ett motsatt förhållande till varandra. Där litteraturen ger uttryck för detaljen och det enskilda, spårar sociologin mönster och kartlägger det allmänna. Begrepp som klass, kön och etnicitet må säga mycket om oss och våra förutsättningar på gruppnivå, som beskrivning av ett ensamt människoöde är de otillräckliga. Vad kan jag säga om Annie Ernaux efter att ha läst hennes självbiografi ”Åren”? Att hon har rött hår och är från Normandie, 40-talist och klassresenär, skild och mor till två söner. Att hon har varit dotter och nu är farmor, att hon har arbetat som lärare, att hon är pensionär, att hon vid 59 års ålder skaffar sig en betydligt yngre älskare.

">

Och sedan? Inte mycket mer. ”Åren” är en självbiografi skriven med ovanlig distans. Tider, platser och sammanhang skildras men det pregnanta jag som hör genren till är utbytt mot ett man och ett vi. Boken tecknar det samhälleliga ramverk som omgärdar ett liv snarare än livet självt. Så här kan det låta, i ett avsnitt från bokens 1990-tal: ”Normlösheten vann mark. Språket tömdes alltmer på verklighet, som ett tecken på intellektuell elegans. Kompetitivitet, prekaritet, anställningsbarhet och flexibilitet härjade. Man levde mitt bland välputsat tomprat. Man lyssnade knappt på det, fjärrkontrollen hade kortat längden på ledan.” Som avlyssnare av samhället är Ernaux känslig och precis, effektiv. Särskilt noga följer hon kvinnans frigörelse, kapitalismens framfart och den tekniska utvecklingen. De verkar på ett oroande sätt gå hand i hand. I vår njutningslystna tid blir allt möjligt att göra till vara. Fri blir sexualiteten först när bokens vi, genom Canal+ porrfilmssändningar blivit helt blasé inför den.

Som avlyssnare av samhället är Ernaux känslig och precis, effektiv. Särskilt noga följer hon kvinnans frigörelse, kapitalismens framfart och den tekniska utvecklingen.

Jag skall genast erkänna att jag tycker ”Åren” är tråkig att läsa. Tvn och dess eviga nyhetsflöde har en central roll i boken och liksom på tv flimrar en mängd opersonliga bilder förbi. Det är de Gaulle, Mitterand, Chirac och Sarkozy. Det är krig i Algeriet, studentrevolten maj 1968, demonstrationer 1981. Tanken går till Göran Sonnevi (för övrigt det bästa man kan läsa i dessa tider av oro!) som i sin poesi låter världshändelser framträda på liknande vis. Skillnaden är förstås att de hos honom alltid är förankrade i ett reflekterade jag, där det egna livets små sorger ställs mot de stora, gemensamma. Ernaux talar i stället från en förment neutral position. Det gäller även för de i boken återkommande avsnitt där hon utifrån en rad fotografier kort skriver om sig själv.

LÄS MER: Recension: "Det osynliga motstyckets bok" – Göran Sonnevi

I dessa passager kommenterar hon också det pågående skrivarbetet. Samlandet av minnen sträcker sig över 20 år, själva boken börjar 1940 och slutar 2006. 2008 gavs den ut på franska. Att Norstedts väljer att publicera den 10 år senare är inte konstigt. ”Åren” är helt rätt i den svenska samtiden där tanken på att en människa kan ha ett inre liv – oavsett kön, klass, ålder och så vidare – verkar närmast helt frånvarande. Mycket riktigt tecknar Ernaux hur människan under bokens knappa 70 år alltmer passiviseras, blir till ren konsument.

”Åren” är helt rätt i den svenska samtiden där tanken på att en människa kan ha ett inre liv – oavsett kön, klass, ålder och så vidare – verkar närmast helt frånvarande.

Vår tid kan dock inte skyllas för allt. Också Ernaux böcker om föräldrarna, ”Min far” från 1985 och ”Kvinnan” från 1993, som nu ges ut på nytt, tecknar liv som främst styrs av yttre omständigheter. Ett sådant perspektiv döljer mer än det avslöjar, reducerar människan till stereotyp. Till exempel kan man fråga sig om det verkligen är givet att Ernaux mans ovilja att hälsa på hemma hos hennes föräldrar kommer ur att han klassmässigt står över dem? Det verkar väl enkelt. Generation, konsumtionsvanor, härkomst – vi är alla mer än så. Om det bör litteraturen vara en ständig påminnelse.